hopelosthead

Marit och frida ylar här om att vara resekamrater. ah, min älskling, fiolen kommer nu. Jag dör för den fiolen nåt oerhört. Nu ylar de igen. Synd att frida suger, annars hade jag börjat lyssna på henne. Inte den Frida som hannah kanske tror, utan Frida Hyvönen. Ovvh, maybe ska jag nu höra. Den handlar stundtals om mig, fast inte där, för nu sa hon att hon var stark. Det är jag då sannerligen inte. Men gitarrerna är lite country-ish trots att detta då inte är country och ja jag dör lite. Nu säger hon att hon är förvirrande som helvetet. Det är väl inte förvirrande down there? Verkar rätt simpelt. Eld, grabbar med horn, en massa skrikande syndare. Och mitt i alltsammans står jaaag. Nej, jagmåste släppa det där med helvetet, känner jag. Det är att gå ett litet steg för länge. Som Hannah så klokt uttryckte det så är jag inte siriusist. För att vara helt ärlig hade jag glömt att det hade något med saken att göra. Den här satan-grejen har övergått den gränsen nåt brutalt nu. Men Gud, vad jag skaver. Är jag sjuk på nå vänster? Näää, det är enbart lame och det överlåts åt andra. Undrar vad som har hänt med texten här på bloggen. Den är jättekonstig, fast inte när jag publicerar. Det är högst mystiskt och jag vilinte veta varfg;r. Blev den meningen konstig? Förmodligen. Varför kan jag inte skriiiiva? Allt bara hamnar fel i huvudet på mig. Nej nu orkas inte mer.