amelie

Amelie

Julafton. Bekräftelsesökandets dag. En dag då alla får bevisat att de har en familj, någon som orkar med dem i alla väder. Att sitta ensam en sådan dag är otänkbart, men ändå är det just vad jag gör. Jag sitter på ett kafé och jag vet redan när dörren öppnas att det är hon. Mycket riktigt; Bobs fru kliver in med beslutsam min och börjar dalta med mig. Hon breder ut sina ord som alltid; långa liknelser och meningar som aldrig tar slut. Jag lyssnar blott med ena örat och betraktar henne lugnt. Jag säger inget; har ingenting att säga en naiv kvinna som hon. Hon bevisar sin naivitet gång på gång, då det första hon gör är att dra upp min förlovning ytterligare en gång. Jag har hört det förr, och svarar henne därför inget. Hon säger mig att jag inget förstår, på vilket jag endast svarar med förakt. Hon vet inte vad jag förstår och inte. Hon känner mig inte, och vet inte hur jag kände mig förra julen. Den tiden var kall, så som alla jular är, så kall att min före detta blivande svärmors händer nästan förfrös då hon mjölkade korna. Ett sådant liv tilltalar mig inte. Men hur skulle hon kunna veta det, hon som tror att allt man säger henne är sant? Hon öppnar sin korg och visar mig sina julklappar; som om det skulle intressera mig. Inte förrän pistolen kommer fram inser jag vad hon kommer att ta sig till. Kanske hon vet, kanske det här är slutet på mitt tysta liv? Men nej, hon skjuter mig inte. Istället visar hon mig tofflor hon broderat åt Bob, varefter hon gör sig lustig på hans bekostnad. Ack, så rätt hon har om honom! Jag börjar skratta när jag hör berättas hur han är när han är arg, en njutning för sinnet. Hon upphör dock aldrig med sin naiva beskrivning av världen, berättar hur han är henne trogen och se det vet hon. Jag har än inget att säga henne, då hon inte skulle förstå; och om hon skulle det, så skulle hon bli allt för förvånad för att kunna dölja det. Nå, men så gå du tillbaka i tiden också frun lilla. Mig rör det då inte i ryggen vad du talar om. Hon spekulerar äntligen i vad som hände mellan mig och Bob. Nejmen se det var väl på tiden! Nu anklagar hon mig för att vara tyst, men låter mig inte tala när jag försöker förklara. Så likt henne. Hon fortsätter att nysta upp sitt eget liv för mina ögon; hon ser först nu hur jag och Bob kastat vår ”kärlek” rakt i hennes evigt talande gap. Vi kastade ”kärlek” i form av tulpaner och chokolad, och hon ser det först i denna stund. Hon försöker håna mig, men säger bara vad som för mig är sant och uppenbart. Jag är likgiltig, det hör jag, och så är det också. En mer likgiltig kvinna lär hon då aldrig möta. Nå, nu börjar hon motsäga sina egna ord och trassla in sig i sina liknelser som alltid. Jag väntar in henne, vet redan hur det slutar. Hon hatar mig, men kan inte vara ond på mig. Hon säger att hon är som jag; men då skulle hon väl kunna tiga någon gång ibland? Hennes logik är bristfällig, som alltid, även om hon nu ser klarare än någonsin förut. Hon säger att hon vinner, för att hon har sin man; även om hon är min kopia. Nå vad vet du om det min goda fru? Vad kan du någonsin veta? Du kände mig aldrig, vet du- och det lär du aldrig göra heller. Du står där med dina liknelser och broderar i ord, du kanske tror att det ska såra mig eller göra mig ont? Nå, men se där har du fel! Du säger att du är tjuven- som tagit min själ, men jag gav den till dig frivilligt. Du kan gott ha den. Alla ord jag inte säger tänker jag, förstår du- och du lär aldrig höra mig tala på riktigt. Mitt förakt äro gränslöst, ”vän”, och detta är sanningen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0