hopelosthead

ska börja med kommentarerna. klart jag vet hur låten går! gick väl lite för fort bara.;) och jag gillar att rösta blankt. har inga åsikter egentligen, sooo.

för att förklara rubriken så är det så jag känner mig. som om jag går på en tunn tunn lyckois. var och fikade med natta och det var fint och nu tog det bara en mening för mig att bryta igenom isen. känner mig lite nostalgisk till början av det här året som känns väldigt länge sen. jag mådde verkligen dåligt då. och tror ibland att jag är påväg dit igen.vilket jagi nte inte inte vill. vill inte komma dit igen fast det ser fint ut på håll som allt i mitt liv egentligen gör. konstigt va? äsch, man ska inte överanalysera så mycket. har haft en fin eftermiddag med Nathalie på ramklints i det svenska höstmörkret. så sjukt fint och ändå inte fattar ni? förmodligen inte. äsch, jag är då en konstig flicka. jag bloggar om otroligt random konstiga saker och lyssnar på en låt jag egentligen inte gillar. denna dagen skulle bli bra, hade jag bestämt mig för! men...nähä.:( fast än finns det hopp, som jag sjöng på ensemblesaken. i övermorgon ska jag få veta min ensemblegrupp. awesomeness. fast om de sätter migsom gitarrist dör jag, för jag kan inte spela gitarr. :( nu avslutar jag inlägget just efter att jag hörde mig själv, i vinnarlåten mars 09, yttra de passande orden "i´m falling apart..."