hopelosthead

torsdagmorgon och jag ser fram emot att misslyckas. Det är så syndigt att jag inte ens vill tänka på hur hemskt det faktiskt är, men jag gör det. inte kapitalt, bara lite...för säga vad man vill om den här hösten men mycket är ju fint. Det är ju liksom det som är problemet. Jag får inte göra såhär goddammit! Jag ska åka till skolan utan att bry mig om var du sitter (aldrig bredvid mig längre, just sayin), vad du säger (inte mycket faktiskt) och allt annat hemskt.Jag orkar inte min egen freaking överanalysering! Se, nu har jag redan förstört den här dagen helt av egen maskin. Vad hände med vänskapliga samtal och whatnot? Jo jag ska berätta vad som hände: jag träffar ju aldrig människan. hur jävla lätt är det då att bygga på någonting? jag vill ju bara jobba bort det, varför ska det vara så satans svårt! blääää! jaja 20 minuter kvar, inget att fylla dem med. borde kanske slutföra bilskivan. svårt ju! aja, hejdå ändå oc´h så får vi/ni se i eftermiddag hur det kändes att misslyckas...