hopelosthead

så jag tog dagen igår för att försöka reda ut, sortera och förstå. ta hand om, reparera. men jag vet inte om jag lyckades. allt är ändå förstört. jag har sopat bort det sista spåret av tillit och säkerhet. och jag ser en vecka framför mig som är precis så helvetisk som jag förtjänar. ändå känns det inte så. det känns inte som om jag förtjänar det. inte sådär mycket. och det är så fail. jag hade precis börjat få vänner. så händer detta. hur screwed är jag nu egentligen? hur mycket kommer jag klara det? det känns inte som jag kommer klara det. och det är precis precis som med satan. det är just det som stör mig. förutsägbarheten. jag säger att det ska bli bra (there shall never be no victory) men vem lurar jag omg Emma skärp dig du kan inte göra det här igen det här är riktiga jävla människor detta handlar inte om dig! du har seriösa problem, jävla idiot! seriösa problem! snälla, snälla låt mig få gå tillbaka till som det var. låt mig vara lite stalker. du äckliga flicka du skrev inte just det där! jo, jo det gjorde jag. hur ska jag gå från stalker till att undvika? hur ska det någonsin någonsin bli naturligt? hur ska det inte göra ont? sluta! du måste sluta tänka på det här! du måste avskärma dig från allt som du inte får tänka på men vi vet ju hur det går. pleasurepain heter så av en andledning. jag vill skolka. jag vill byta klass. faktiskt. jag vill gömma mig i c-klassen och bara inte träffa de här människorna. den här människan. ja jag har namn-issues. jag vet. jag säger det inte. för allt är som det var, jag hade ju precis kommit ur det här och så kommer det här och så ta mig här ifrån! och mest av allt sparka mig hårt i magen varje gång jag är lycklig. för det måste vara det värsta. när jag är lycklig. äckliga flicka. låt mig glömma att det här någonsin hände...tack.