hopelosthead

jag har svårt för böcker med iriterande huvudpersoner (queen betsy, till exempel) och den här råkar vara en sån. petrus, heter han (obs sant) och spelade i sin ungdom i ett band med mikael, som nu är en enormt känd artist, och erik, som jobbar inom politik. själv är han en forksare och bor med sin fru, hennes son och deras gemensama dotter (syftningsfel där eller är det bara jag?). boken centrerar också kring tre kvinnor, "helgon" enligt mikael och petrus utan någon vidare förklaring. detta startar någon slags kult i mikaels lägenhet och alla bara spårar. man får också se saker ur det förflutna i lagom förvirrade bitar (petrus har en störning, står det, och det märks).

 

jag kan inte låta bli att ryckas med. jag vill bara sparka mikael i sitt hybrishuvud och skaka petrus tills han inser att han har en familj (frun och sonen är de enda karaktärerna över två år som har någon form av vett i huvudena, förihelvete). många saker var bra, förutom just fucking mikael och att alla (utom de två bra somsagt) lydde hans minsta vink. jag har väldigt svårt för att läsa om kontrollerande människor nu för tiden och därför blev jag väldigt arg. men jag älskar maria. det gör jag. typ. ;)