hopelosthead

förvirringen slutar inte. ena stunden vill jag spy för att du är så dryg och omogen, nästa älskar jag dig vanvettigt igen som om ingenting någonsin förändras. Stadie nr 2 för tillfället om någon undrar. nr 1 innan när jag var med maria. det var nästan lättare fast nä fast jo. jag vet inte. jag klagar, borde vara tacksam, borde verkligen inte vara tacksam borde fan skälla ut. borde inte låta mig behandlas såhär, borde vara positiv för allt är faktiskt mycket bättre än vad jag´förväntat mig. men jag vet inte vad jag gör, varför jag gör det, jag gör ju ingenting. är så jävla överflödig inte din vän på riktigt. men omg emma bli nöjd. nej fan jag tänker inte bli nöjd, ska du vara min vän ska du fan vara det annars vet du vad du kan göra; du kan undvika mig, du vet hur man gör, ingen fucking tvingar dig! men det är ju just det...det som är så konstigt. du behöver inte, ingen förväntade sig det av dig. vad vill du mig plötsligt? inget förlåt, ingen förklaring. pappersdocka som om ingenting hänt. och jag hade saknat pappersdockan, älskar den så förjävla mycket, men...ja, men jag vet inte goddammit! varje dag är en ny känsla, en ny värld. man känner sig utbytbar, som om du inte behöver mig. obs sant. det gör du inte och det vet jag så inbilla mig nåt ska jag inte. men det gör jag. jag skulle inte heller vilja vara min vän om jag var du, faktiskt; obs inget självhat här, bara ren sanning. men det vill du väl? eller? man ska kunna prata om viktiga saker med sina vänner! kan du det med dina riktiga? är det mig du fortfarande är så rädd för? men så spring då. fast nej gör inte det förresten.

 

tmi, anyone?;)