hopelosthead

Vi sitter på höga stolar på ett av stans bästa fik. Du dricker kaffe och smakar min kaka, fast du ”inte får”. Vi har din musik i varsin hörlur och för en gångs skull släpper jag lite, lite på gränserna och låter mig beröras.

  ”So, what´s new with you?”

  “We´ve been talking for hours, what can be new?”

  “I don´t know. What´s new with you?”

Jag tänker efter lite.

  “Well…I´m happy.”

  “That´s the first time I´ve ever heard you say that. There was always a but.”

  “There are no buts. I´m just happy.”

  “That makes me happy.”

När vi har suttit tysta en stund börjar jag skratta. Du frågar inte vad som är roligt, men jag ber om ursäkt för att jag är så konstig. Du upprepar bara hur glad du blir. Jag inser att det var länge sen det var så här otvunget. Det var länge sen vi kunde träffas utan att du tvingades ge mig råd om mitt liv du visste att jag aldrig skulle följa eller att jag grät. Ändå har du stannat kvar. Och egentligen tror jag inte jag behöver mer.