goddamn fucking hope

man hoppas på nåt som bara inte kommer hända
man borde ha vetat bättre
men det gör man inte
man hoppas att allt ska bli bra
man slår sönder människor
men man fokuserar på fel saker
jag hatar hopp. och hur mycket det förstör. jag hatar att stå mittemellan två smärtor och att ingen är säker för ingenting är på riktigt allt är i mitt huvud. fint inlägg detta blir. och snälla kan inte någonting hända med någonting! jag kan inte sitta här och vara beroende av andra människor längre! jag måste ta tag i mitt liv men alltså hur? jag borde inte skriva detta, men jag måste göra något när jag väntar. i väntan på vadå, liksom? vad trodde jag egentligen? att jag skulle bli inkluderad? att allt skulle bli bra? (ja jag pratar om två saker samtidigt) att jag till slut hade hittat någonstans att finnas och att ingen skulle ha ont. man tror liksom alltid att ingen ska få ont är inte det konstigt? man tror alltid att allt ska ordna sig. man kan leva under vilka förhållanden som helst och inte riktigt bry sig för allt skulle bli bra. man tror liksom alltid det. jag iallafall. men alltså, det ska inte bli bra. det blir inte bra. det blir inte bra. det har aldrig blivit bra så varför skulle det bli det? ta mig ut ur den här väntan, någon? vem som helst?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0