missbruk
Det finns extremt mycket man kan vara beroende av. Alkohol, droger, mat(det är ju alla till en viss del, men jag menar som i missbruka), spel, socker, sex, you name it. Ett beroende definieras väl lättast av abstinensen som uppstår om man inte får det man ”behöver” och att man gör vad som helst för att få det; blir kriminell och allt möjligt. Det är rent fysiskt och till slut inget man kan styra utan hjälp.
Men varför är det ingen, någonstans, som pratar om de beroenden och missbruk vi själva skapar i våra liv? Jag pratar här om oxytosin, dopamin och ceratonin (tror jag att de heter). Alltså kärlekshormonerna. Varför varnar ingen för att kärlek är ett beroende, som skapar abstinens? Och nu kan man säga att ”ameen, det är ju saknat”. Eller ääär det det?
Jag var seriöst beroende av någon i några månader och det skapar faktiskt abstinens for real. Inte ”åh jag önskar att han/hon/whatever var häär”-saknad, utan ”allt annat är svart och tomt och kallt”-saknad. Det blir rent fysiskt; man är hög och skakar i tolv timmar, för att sen falla ihop och knappt förstå meningen med livet dagen därpå. Jag tror ni minns denna period. Jag skrev ett saknad-inlägg precis innan jag åkte och träffade den jag var beroende av. Please.
Förmodligen vet alla redan allt det här och har upplevt det, men jag kände behovet av att skriva ned det. För det är så jävla obehagligt när livet får tillbaka sin färg (blindskämt-varning på den formuleringen) och man inser hur jobbigt det har varit. Nu är jag avvand. Nu saknar jag. Och det är inte heller sådär överdrivet kul om man säger så, men det är åtminstonne mentalt. Tycker ni jag är helt crazytimes nu så säg det, för det är jag nog, men det bara stör mig att ingen hade varnat mig för detta. Att det gör ont hör man ju, men fan inte att det är sådär farligt för ens faktiska hälsa.
Detta var mitt försök till seriöst bloggande. Enjoy.
