atempt
mitt förra inlägg blev inte rätt, som ni ser. min blogg är ett problembarn. Men jag tänkte skriva det i två inlägg nu, och göra det lite mer utförligt; först allmänt djupt shit, och sen guiden till fönsterkänslan i ett eget inlägg. ser snyggare ut så ändå. so here goes djupt shit! xD
detta kommer att vara väldigt osammanhängande, för det är många saker jag vill ha med som har väldigt lite om ens något med varandra att göra. Det jag först ska prata om är det jag skrev i mitt förra (förrförra) inlägg. om att folk är så jävla långt borta. folk som i du, mest. men änen andra på sina sätt. folk är så jävla onåbara, och ja som är väldigt nåbar (känns det som) har väldigt svårt för det där. jag vill veta allt om alla, as you know. Och den stora problematiken är att man inte kan fråga något bokiskt i stil med "varför är du så långt borta?" eller "vad är du rädd för?", för för att ställa en sån fråga måste personen ändå vara nära nog för att kunna ta emot den. Du kan inte det. och det är därför jag både hatar och älskar dig. jag älskar jakten, att hitta de där orden du faktiskt menar mitt i allt. och jag hatar att inte kunna prata så folk med dig för jag blir ju likadan. du har ingen aning och det stör mig att jag inte kan visa det där riktiga som finns bakom alla skratt. du vill inte se mer. du vill inte tänka på mig. du gör det väldigt, onödigt klart. varför är du så rädd att komma nära människor? eller är det bara mig du är rädd för? det känns lite så ibland, i de mest självhatiska stunderna (dramaqueenvarning på den meningen). ändå tror jag inte det, och fortsätter försöka men det tror jag inte att du vet. jag lockar fram små små bitar av sanning, av personlighet. för jag vill att du ska finnas på riktigt för mig. det gör du inte. förut trodde jag att du fanns mer än alla andra, men det är inte sant. du finns mindre. därför kan jag inte tänka mig dig äta, fast jag ser det nästan varje dag. vill att du ska bli mer än en pappersdocka...
och nu ska vi prata om någonting helt annat, for this is not confussling at all. nu ska vi prata om samtalsterapi. what´s the deal? jag har gått i samtal (säger man så?) tre perioder i mitt liv med olika människor. ändå ser jag folk som behöver hjälp men inte får det. varför är det så? varför får jag samtal när jag är lycklig fast andra kanske behöver det mer? vad är det i mig som gör att jag alltid måste prata med någon? det måste väl vara alla kaskader av ord jag har i mig. jag märker det hos jolanta. oftast har jag redan svar på det hon försöker ta reda på. jag har redan psykoanalyserat mig själv in i minsta lilla minidetalj. så känns det, iallafall. då är det ju meningsfullt. men ja, det är det. och ingen klagar. varför säger ingen åt mig att sluta gå till folk och elta saker? varför gör ingen det? jo det ska jag berätta! det är för att jag har en blogg med deppinlägg hit och dit som får folk att tro saker som i och för sig är sanna, men som inte är så relevanta. jag är ju lycklig, förihelvete! och med detta lägger vi ner inlägget utan att prata om den tredje saken för den var tråkig. ;)
detta kommer att vara väldigt osammanhängande, för det är många saker jag vill ha med som har väldigt lite om ens något med varandra att göra. Det jag först ska prata om är det jag skrev i mitt förra (förrförra) inlägg. om att folk är så jävla långt borta. folk som i du, mest. men änen andra på sina sätt. folk är så jävla onåbara, och ja som är väldigt nåbar (känns det som) har väldigt svårt för det där. jag vill veta allt om alla, as you know. Och den stora problematiken är att man inte kan fråga något bokiskt i stil med "varför är du så långt borta?" eller "vad är du rädd för?", för för att ställa en sån fråga måste personen ändå vara nära nog för att kunna ta emot den. Du kan inte det. och det är därför jag både hatar och älskar dig. jag älskar jakten, att hitta de där orden du faktiskt menar mitt i allt. och jag hatar att inte kunna prata så folk med dig för jag blir ju likadan. du har ingen aning och det stör mig att jag inte kan visa det där riktiga som finns bakom alla skratt. du vill inte se mer. du vill inte tänka på mig. du gör det väldigt, onödigt klart. varför är du så rädd att komma nära människor? eller är det bara mig du är rädd för? det känns lite så ibland, i de mest självhatiska stunderna (dramaqueenvarning på den meningen). ändå tror jag inte det, och fortsätter försöka men det tror jag inte att du vet. jag lockar fram små små bitar av sanning, av personlighet. för jag vill att du ska finnas på riktigt för mig. det gör du inte. förut trodde jag att du fanns mer än alla andra, men det är inte sant. du finns mindre. därför kan jag inte tänka mig dig äta, fast jag ser det nästan varje dag. vill att du ska bli mer än en pappersdocka...
och nu ska vi prata om någonting helt annat, for this is not confussling at all. nu ska vi prata om samtalsterapi. what´s the deal? jag har gått i samtal (säger man så?) tre perioder i mitt liv med olika människor. ändå ser jag folk som behöver hjälp men inte får det. varför är det så? varför får jag samtal när jag är lycklig fast andra kanske behöver det mer? vad är det i mig som gör att jag alltid måste prata med någon? det måste väl vara alla kaskader av ord jag har i mig. jag märker det hos jolanta. oftast har jag redan svar på det hon försöker ta reda på. jag har redan psykoanalyserat mig själv in i minsta lilla minidetalj. så känns det, iallafall. då är det ju meningsfullt. men ja, det är det. och ingen klagar. varför säger ingen åt mig att sluta gå till folk och elta saker? varför gör ingen det? jo det ska jag berätta! det är för att jag har en blogg med deppinlägg hit och dit som får folk att tro saker som i och för sig är sanna, men som inte är så relevanta. jag är ju lycklig, förihelvete! och med detta lägger vi ner inlägget utan att prata om den tredje saken för den var tråkig. ;)
Kommentarer
Trackback
