hopelosthead

jag hade ingen aning om att det kunde vara såhär
att varje ögonblick kunde vara så koncentrerat och fokuserat fast det inte alltid märks
jag hade ingen aning och det är jag glad för för det hade skrämt mig så jävla mycket om jag hade vetat för ett halvår sen att jag skulle skriva detta och att ingenting skulle ha förändrats. eller jo jag lever ju ett helt annat liv nu, är någon helt annan säger alla, men äsch ni fattar. inte.
men jag undrar om det är sant, att jag är någon annan alltså...alla säger ju att jag är gladare hela tiden. men det var helt irelevant för det jag pratade om, som alla i och för sig är ganska trötta på. ;)
vet ni vad? jag tror jag ska göra något åt det här snart. det känns som om jag typ är ganska redo för det nu, faktiskt. problemet är bara att börja, men sen tror jag jag har tänkt igenom det tillräckligt många gånger (minst en om dagen i flera månader) för att vara ganska beredd. inte på svaren, såklart, men ändå liksom. det känns ändå som om det skulle ge mig något, fast jag är fortfarande rädd som fan förstås. jag vill inte förstöra det vi har byggt upp nu och det är ju ändå a fuckload. vi har kommit så sjukt mycket närmre varandra men samtidigt inte. jag vet fortfarande ingenting och kan inte fråga. det är det som är mitt största hinder. att det skulle bli en så stor förändring om jag sa något. usch, jag vill till skolan nuuuuuuuuu...