pusselbitar # 4: Och i drömmen

Och i drömmen är allt nästan som på riktigt. Tältet är uppsatt och innan vi barn ska få ställa oss på scenen har det bokats in en föreställning. Jag får syntolkning, men jag hör den inte för jag håller för öronen. Ändå får jag veta att han bara har en arm och inga ben, mannen på scenen vars namn verkar vara Fluor. Det var visst något krig han skadats i. Men det är ljuden som skrämmer mig. Han pratar medans han gör sina konster, vilka jag inte vet mycket om. Sluddrande och osammanhängande pratar han, som en utvecklingsstörd av något slag. De förstår inte varför jag är rädd, men jag kan inte lugna ner mig.

 

Och i drömmen kommer han tillbaka. Jag är i Ystad, på en kamping jag nästan minns och det är välbekant nu också. Jag brukade vara rädd för föreställningarna…men aldrig såhär rädd. Publiken aploderar, för han är visst duktigt på det där han gör verkar det. Han går av scenen och jag inser lite för sent att han är på väg mot mig. Han kommer ihåg mig. Folk brukar komma ihåg mig av någon anledning.

  ”Hur trivs du i nya huset?”

Han ska inte veta att jag flyttat. Han ska inte ens veta varifrån jag flyttat eller vem jag är. Jag är ju bara en i publiken som råkat komma en gång till. Jag minns inte vad jag svarar.

 

Och i drömmen sitter jag i ett tomt rum. Jag är för ung för att utföra det här arbetet, men det verkar ingen annan ha tänkt på. Sverige är överbefolkat, säger dem, och jag är den enda som kan skilja vetet från agnarna och behålla rätt människor. Jag är den enda med tillräcklig makt. Man kan tycka att jag borde ana vem som leds in, men ändå blir jag förvånad; för där är han ju igen. Mitt beslut blir lätt. Han kan inte vara kvar. Jag vill inte ha något så motbjudande i mitt land. Ingen ifrågasätter min motivering, utan papper ordnas och Fluor landsförvisas. Nästa person visas in i det sterila rummet och ingen tänker på vad vi egentligen gör.

 

Och i drömmen vaknar jag upp. Samvetet tar över och jag letar upp honom. Han bor i Danmark, där han gift sig med sin före detta fru igen. Han tar glädjestrålande emot mig utan att låtsas om att jag kastat ut honom ur sitt hemland; han är ju lycklig nu. Man kan inte kalla det förlåtande, utan snarare förnekelse. Jag inser först då att Fluor är en människa med känslor och tankar. Vi pratar ganska länge och jag slutar skrämmas av hans handikapp. Och i drömmen tror jag att jag vet att jag aldrig ska glömma honom.


Kommentarer
Postat av: vispen

Oj, vilken dröm alltså, att du kom ihåg så mycket av den, jag ska också börja skriva ner mina dömmar :) Kram

2012-03-28 @ 10:28:04
URL: http://vispen91.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0