hopelosthead

så, innan jag skriver det faktiska inlägget måste jag avreagera mig. för jag lär mig ju fan aldrig. jag borde inte göra vad jag gör, jag hade glömt vilka känslostormar det blir; på ett väldigt konstigt sätt kan man säga att jag har haft det bra. men fan, jag saknar dig, jag orkar inte vara ingenting mer fan jag skulle ju inte vara ingenting! jag skulle ju vara någonting oavsett, stark och självständig. jag kan inte. det är för sent, jag är för trött, jag trodde jag hade uppnått någon slags seger idag emma herregud vad är det problem? kom tillbaka, fast gör inte det, det är bättre utan...det är som agnes säger om musik: with it I can´t live without it, without it I find life so much more manageable. Precis så är det...fan, fan, fan, förlåt nu ska jag skriva det riktiga inlägget sådetså!

Så, sen jag skrev senast har jag först gått ut och gått med min kära far som för övrigt var väldigt manlig och sa saker som: "jag ska ta några öl till hockeyn". xD Sen kom Lisa, systers kompis och jag joinade dem för filmtittning. Vi såg först lemonade mouth, den nya dissneychannelfilmen i stil med camp rock eller high school musical. den var överdrivet söt och stundtals rolig. Sen...gick det utför. och ja, det går. vi såg någon random skräckfilm som hette "the house of usher" och handlade om typ...en familj där alla tvillingar blev tillsammans? vi vet inte, men den var sjukt obehaglig och mest för konstig. Och nu måste jag sova, för det här går fan inte...(jag slutar många inlägg med "...", det kan vi inte hålla oss med!)