hopelosthead

Allt är konstigt och av någon anledning är marit bergman den enda musik jag kan höra utan att känna det som om jag ska gråta. Inte för att jag faktiskt skulle gråta, alltså. Jag är helt chockad. Fattar inte att det gick så fort. inte min sorg, jag vet, men ändå liksom. Fattar inte att det var såhär filmen slutade...men det finns en mening med allt, som sagt. allt. till och med att det för min del fortfarande är holy fucking goodness (vilket jag fick bevisat för mig idag). holy fucking goodness på ett lite försiktigt sätt. men skit samma. what do I care.

 

slutsats: du är bäst, och fortfarande mitt hopp i livet. för hopp finns det, som jag skrev alldeles nyss i ett sms till dig. jag ska ta det här tillfället i akt att citera ett uttryck jag lärde mig av linnsie. "det blir alltid bra till slut, och blir deti nte bra, är det inte slut än."