hopelosthead

nu har det gått sådär lång tid igen, och sådär lagom mycket har väl hänt. Onna var här på en snabbvisit och vi körde henne till skurup och tillbaka. det var lagom random och fint. i lördags kväll umgicks jag med mamma och mormor, vilket var jättefint. mormor borde man umgås med oftare, and that´s that.

 

Igår var det ansökningstime! skurup och sörängen söktes det till och jag är 100% pepp! Syster läste igenom mina arbetsprover idag och berömde mig massamycket. jag kanske kanske kanske kan skriva ändå. har tvivlar satan de senaste månaderna, men ändå är det det jag ska göra. I don´t get it. just det, rubriken är något jag brukar säga nowadays. för jag vet ingenting om någonting. Idag redovisade vi projektarbetet (givetvis var vår fina handledare inte ens där...) och repade mer inför konserten omg jag är så nervös usch rädda mig. tänk om ingen är där? tänk om jag failar? I can not cope.

 

Inuti är det mestadels bra, med avbrått för lite kaos. Ibland påminns jag om allt det där jag inte vill, får, tänka på/bry mig om. Ångest(inte såklart). Var ska man göra av all omtanke och kärlek egentligen? när man inte ens får fråga hur det är, vad gör man då när man vill krama och spy ur sig plattityder som man menar utav bara fan? Och ingen skulle förstå. "han förtjänar inte det" men just nu skiter jag i det. just idag går jag tillbaka till förra våren och känner känner känner. jag måste få göra det ibland. när bilderna är för påträngande och du blir en karikatyr av en av mina barndomsfantasier. så jävla äckligt att jag som elvaåring satt och skrev om romantiserat självskadebeteende och tortyr. jag hade ingen aning och det är såklart tur men det är så inte okay. att folk faller sönder är inte fint. jag blir seriöst provocerad när jag tänker på vsd och vad där stod. men ja, det var det jag hade idag. hejdå och låtom oss hoppas att jag inte gör konstanta bloggstopp till en vana!