hopelosthead

För att vara lite 2009 här, måste jag prata om rubrikens låtrad. Vadå some of us? Vissa måste inte växa upp, eller vad yrar du om Hayley? Så är det ju inte...och det håller Laleh med om. "I know this I know this I know this"*100 eller så. Så, nostalgitripp över. Hejdå 2009.

 

Nu är jag i Skåneland! Här är det humorfestival som händer och den har jag varit på idag. Vi såg humorquiz med Nanna och Kringlan, och de är ju alltid söta. Speciellt Kringlan. Kalle Lind var dessutom presentatör. I am officially starstruck men det krävs inte så lite heller. Sen såg vi Christoffer (gissar vilt med stavningen) Appelkvist. Det enda jag visste om honom var att han har ståuppat om hur mycket han hatar blinda. Därför var jag pepp. och ja, han nämnde oss, men kränkte oss inte. Lite besvikande. I övrigt var showen bra och uppfriskande, i det att han öppet tyckte saker och att dessa saker inte stämde överens med vad många i min bekantskapskrets ivrigt skanderar. Detta uppskattar jag, oavsett vem jag håller med (I still don´t know this yall).

 

Övriga frågor:

Kommer jag någonsin kunna se standup utan att börja prata maniskt efteråt?

Kommer humor alltid förknippas med dig och om inte, när slipper jag det?:(

(Uppgift: Skriv om en episod i din familj och passa på att besjäla ting, platser och djur)

 

Staden som alltid sover

 

Det hade regnat oavbrutet i fyra dagar. Året var 2010 och sommaren hade i övrigt varit fin, med sol fler dagar än moln. Naturligtvis hade vi valt att hyra en stuga vid havet precis denna vecka. Istället för att ligga och sola på klipporna fick vi utforska stugans DVD-bibliotek och spela sällskapsspel. Visst kunde vi ha åkt int till stan…om det hade funnits en stad att åka till. Stugan, som vi trott skulle ligga bara en bit från stan, låg i själva verket minst en halvtimmes bilfärd därifrån.

 

Den ”stad” som låg närmast stugan, var egentligen mer av en by. Ändå åkte vi dit, med förhoppningar på en mysig, lite gammaldags stämning. Nåja, gammaldags var det i alla fall, bokstavligen. Det första vi såg var nämligen en antikaffär. Min mamma och syster lyste genast upp och jag suckade. Jag var van. Vart vi än åkte fanns det någon liten diverse-affär eller ännu bättre, en loppmarknad, som halva min familj kastade sig över. Jag och pappa brukade vara måttligt intresserade, så vida det inte råkade finnas köks- eller trädgårdsredskap att titta på. Då fastnade även han och det enda jag kunde göra, var att följa efter och vänta. Jag har aldrig varit en särskilt intresserad person över lag; saker, kulturer och, i viss mån, upplevelser fascinerar mig inte nämnvärt.

  Jag hade alltså försvunnit in i mig själv, och därför märkte jag inte hur entusiasmen minskade hos mina familjemedlemmar för varje antikaffär vi besökte. Från att glatt ha studerat skålar som någon i ett obestämt förflutet ätit ur, sa de nu saker som ”det är ju samma saker överallt” och ”finns det något annat än antikaffärer här?”. Svaret på den frågan var, i allt vesentligt, nej. Vi var på jakt efter en skoaffär, eftersom mina sandaler bara några dagar tidigare genomgått en livskris och gått mitt itu. Visserligen fanns faktiskt en skoaffär, men en snabb koll av utbudet visade att affären totalt hade ett par sandaler i sitt sortiment. Om ödet hade brytt sig just då, hade det varit precis det par sandaler jag letade efter. Ödet brydde sig inte.

  En finkamning av hela ”centrum” tog ytterligare två minuter. Tomma hus gapade emot oss, som för att säga ”vad är det för fel på mig? Varför vill ingen bo här längre?”. Av husen, affärerna och människorna att döma hade tiden stått stilla i omkring femtio år. Till och med luften var svår att andas in, trots det uppfriskande regnet. Det var som om någon sugit själen ur varje gatsten och antikvitet. Till slut sa pappa det vi alla tänkte:

  ”Jag blir deprimerad bara av att vara här. Det är som att vara i en spökstad.”

  Beslutet att åka därifrån så fort som möjligt tog inte många sekunder. Jag kan ha inbillat mig, men jag hörde alldeles tydligt hur bilen föll in i vår suck av lättnad när vi styrde bort. På vägen hem stannade vi på en gård och åt vofflor, precis som det ska vara på en svensk semester på landet. Vårt besök i ”spökstaden” blev ett stående skämt under lång tid och en representation för allt det mörka och själlösa i samhället. Att min syster två år senare fick en pojkvän, vars barndoms gladaste minnen utspelade sig i samma by, är antagligen bara en slump.

Oh hi!

Jag måste bara säga att den här utbildningen är så jävla bra. Varje dag får jag höra om saker jag ska undvika i mitt skrivande och lära mig hur saker fungerar. Varje dag får jag en ny uppgift och vi går igenom allas texter och rättar till fel. Som skrivargrupp hela dagarna, varje dag, fast ännu lite bättre. Shit vad jag älskar den!

 

Idag gick vi alltså igenom 1800-talsnovellerna och det gick inte åt helvete! Jag blev djupt förvånad faktiskt. Inte förrän jag läste den högt hörde jag hur snygg den var. Men nej, ni får aldrig läsa den. Det besparar jag er. Vi fick dock en ny uppgift, och den kan ni få läsa imorgon när vår lärare har slaktat den lite, eller diagnostiserat och botat som han säger. Idag har för övrigt temat varit godis. Vi hade en paus, under vilken jag sprang ut och bokade ledsagning, och när jag kom in diskuterades godis. Likaså vid fikat och middagen. one track mind? Skulle vi? Aldrig!

 

Ikväll kom dessutom diktatorn hit och inspekterade! Han tyckte att huset inte var "Emma style", vad nu ett sånt hus hade sett ut som, och undrade om jag hade hela kostcirkeln här...bara för att toffifee, salt och ketchup stod bredvid varandra. Han uttalade sig också så här om smileys: "framförallt i skrift är smileys användbara" ja när skulle du annars använda dem, liksom? Jag skrattade lite för mycket. Annars sa jag mest att han hade fel. That´s what I do, kind of. Ibland lät han mig dock inte hållas, och det var väl tur det på ett sätt. Nu ska jag sova, eller först ska jag väl packa lite för hemresan imorgon antar jag.

Hej ni!

Jag har nu typ fem minuter på mig att skriva om gårdagen. Det är lugnt, för mer tar det inte. Vi läste upp våra texter och något historiskt hände. Någon skrev om djävulen...och det var inte jag! Jag vet, helt crazy! Jag var inte lite stolt. Sen fick vi en ny uppgift, so mvar att avsluta en 1800-talsnovell. Det var inte min bästa uppgift, kan jag säga. Så jag undvek den nästan hela dagen; åt pizza (nej inte sån pizza utan vi fick det i matsalen), pratade med Linus en lång stund och sköt upp arbetet i allmänhet. Typ som jag gör nu. Men nu ska jag till skolan, så hejdå.

Nejmen hejsan folk!

Nu ska jag skriva ett riktigt inlägg, och inte bara 1) gnäll eller 2) skrivande. Ett riktigt emmigt inlägg. Be prepared.

 

Vi började alltså lektionerna idag, som ni nog redan har förstått. Den här veckan har vi Jan Sigurd, som är en skåning med humor och mycket bra lärartekniker. Han pratade om inledningar och annat sånt, och sen fick vi denna fina uppgift. Jag blev ändå ganska nöjd, måste jag säga.:) efter att jag skrivit den och tagit det lugnt ett tag var det middag, och sen musiiiik! Det ska bildas tre skolband, och jag är i ett av dem. So excited! Idag spelade vi allihop och det blev "everybody´s changing" och "viva la vida". På den sistnämnda rageade jag lite på att läraren fraserade som han ville, fast vi skulle sjunga unisont, för att han inte kunde låten. What. Efter musikandet gick jag för att umgås med tjejerna i trappuppgången bredvid, alltså Åsa, Johanna och i början Anna. Jag och de andra två gick sen ut och sjöng allt från paramore till Aladin (den sista sjöng dock inte jag, för några principer är jag än). Mycket trevligt. Imorgon blir det mer skola, wiii! Okay jag kanske är liiiite ambitiös ändå. (det sista var mest till Olle, som nyss skrev en lista på varför jag är just ambitiös. För att han är bäst och sådär.)

(Uppgift: Skriv en monolog med en huvudperson som är väldigt olik dig.)

 

Jag skulle inte vilja säga att jag gömmer mig. Jag står ju här, framför er, eller hur? Det tyder knappast på social fobi. Nej, snarare skulle jag kalla det ”att ta det säkra före det osäkra”. Jag vill inte förlora någon och därför ser jag till att inte ha någon att förlora. Det är inte så svårt som alla verkar tro. Tricket är, helt enkelt, att inte låta någon lära känna en. När jag säger så, brukar folk anta att jag stänger dörren och stannar hemma. Gömmer mig, alltså. Fel! Jag är lika socialt kompetent som du, eller du, eller till och med du som sitter där bak och SMS:ar. Jag ser ju på dig att det är din pojkvän du skriver till. Han kommer att göra dig väldigt olycklig, ska du veta.

 

Jag är här för att bevisa att det finns andra lösningar. Ni måste inte ha vänner och kärlek…nej, på riktigt, skratta inte. Ni måste inte känna, om ni inte vill. Det är inget krav, även om samhället vill få er att tro det. Jag är ett levande bevis på att det går; jag är 35 år gammal och kan stolt säga att jag inte har en enda vän. Det jag däremot har, är en pasion för det jag gör och ett jobb jag trivs med. Jag har aldrig haft en flick- eller pojkvän och det har alltid varit mitt val. Det har funnits de som försökt; de som sett mig som ett projekt. De vill visa mig vad kärlek är och sliter sitt hår när de inser att jag aldrig kommer att bry mig. Då vänder de och vill diagnostisera mig som ”psykopat” eller ”antisocial”. De blir sårade när jag förklarar hur jag ”känner”, med så få ord som möjligt. De anser att jag givit dem falska förhoppningar; låtsats vara någon annan än vad jag är. Låt ingen annan någonsin avgöra vem du är. Bara för att de ser er som sina vänner, måste ni aldrig vara det. Jag ser att min tid snart är ute, men jag vill att ni ska komma ihåg vad jag har lärt er idag. Ni behöver inget lyckligt slut, behöver inte älska någon, för att vara människor; och om någon försöker ”förstå dig”, var inte snäll i onödan. Deras smärta är, trots allt, deras problem. Är det någon som har några frågor?

Folk umgås i sina hus; har pysselkvällar och bakar paj och skrattar

Jag sover tio timmar/natt (när jag har sovmorgon) och spenderar 99 % av min tid ensam.

Jag sitter i matsalen bredvid någon jag inte vet vem det är och hör mina klasskompisar några bord bort, eller kanske längre bort vid samma, som pratar som om de känner varandra.

Folk är så socialt anpassade att man kan spy.

Jag är inte det, kommer aldrig vara.

Men tack ändå till mina fantastiska vänner som alltid finns. Ni gör det värt att vara här när det inte känns så. Nu: Lektioner!

Saker har en tendens att komma upp till ytan lite när det passar dem. Ibland finns utlösande faktorer, ibland inte. I just det här fallet, var denna utlösande faktor att lyssna på "love the way you lie" samt "airplanes". Sommaren 2010, som försvunnit in i det förflutna, kom tillbaka igen. Speciellt den första låten slog mig i huvudet. Få låtar rymmer såna mängder undertryckt ångest. För jag kände inte alls igen mig i den. Det var inte alls så det var. På ett sätt hade jag såklart rätt; jag hade inget misshandelsförhållande, absolut inte! Men visst var det något med den där känslan som träffade ganska rätt. Det gjorde dock ingenting, för jag hade hittat räddningen. Inget kändes så bra (på det sämsta sättet) som när Eminem halvskrek (sådär som han gör jämt) "maybe our relationship isn´t as crazy as it seems!". Den där känslan när tårarna torkar och man börjar känna hopp igen, be om ursäkt och kramas. Den känslan var värd allt...trodde jag.

 

Den känslan var i alla fall gräppbar. Den här är det inte. För trots att allt är konstigt, trots att vi är så olika och har så mycket söndrigt mellan oss, så är du den enda jag litar på till hundra procent. Du är den jag vill ringa när allt faller samman och jag behöver någon. Jag har helt underbara vänner, men jag vill inte ringa och storgråta eller bara säga "jag känner mig ful och oönskad och ensam" till dem. Det är bara dig jag vill prata med då. Själviskt? Javisst. För jag är världens utan tvekan sämsta vän till dig. Det kommer inte naturligt längre. För mycket står i vägen. Kom det någonsin naturligt? Jag tror det, men jag minns inte längre. Allt hade så många lager. Att just "love the way you lie" träffade så rätt var ju ingen slump alltså. Jag hade så läskigt många lager. Har jag fortfarande det? Jag vet på riktigt inte. Blah. Jag borde kunna lägga allt det här bakom mig. Det gör jag ju inte med något på minst fem år. Därför är jag som jag är, antar jag.

 

Kul och intressant inlägg va?;)

Nu är jag ensam igen, efter en jättebra helg med syster. Hon kom i fredags, as you know, och hon gjorde sig hemmastadd direkt (genom att ta min cola såklart). Vi "förfestade" till first aid kit (jag har fått mina skivor! Wiii! Fast jag har för få.:() och sen skulle det vara fest här. Fast den var tråkig, så efter att ha pratat med Alexandra en stund gick vi tillbaka till "mitt" hus och spenderade kvällen med popcorn och deeptalks. Jättemysigt. Inte kunde vi ana att vi var så lika. Ibland tycker vi ju nästan samma sak! Crazy.;)

 

Igår var en av de bästa dagarna på länge. Emma 14 skulle ha blivit grön av avund, och det är en referens som endast makar sense för mig...och kanske någon som har läst den så kallade "failboken". Dagen började med att vi åkte in till stan och fikade. Jag har hittat ett fantastiskt fik i Nässjö! De hade en underbar kladdkaka, goda muffins (enligt syster), cola på glasflaska, trevlig personal och allmän mysighet. Så nu vet ni var vi ska gå om ni kommer hit.:) sen åkte vi hit igen, bakade chokladbollar och gjorde världens bästa spellista för hemlängtan: the homesick soundtrack, med endast den bästa radiomusiken. Ja, jag lyssnade på radiomusik, principer be damned!:D vi lagade också mat och tittade på en massa Gilmore Girls-klipp (eftersom vi inte hade några hela avsnitt). Mycket trevligt, hade vi hursomhelst. Idag hann vi bara titta på mer klipp av ofika slag och äta frukost (min äggkokare har en speciell plats i mitt hjärta) innan hon åkte. Nu är jag alltså ensam. Känns ganska jobbigt atm. Får tid att tänka på saker jag inte riktigt känner för att ta tag i. Relationer till folk som kanske borde ordnas upp. Orkar inte. Men en sak är säker: Min syster är bäst.

Haha, utropstecken igen. Jag tänker inte ens på det! Då kan ingen säga att Småland saknar utrop, i alla fall. *skrattar åt mitt eget skämt fast det inte var så kul*

 

Min första "riktiga skoldag" var helt awesome! Citattecknen eftersom vi inte var så produktiva. Vi fick en hög gamla böcker och uppmaningen att "göra något med dem". Någon, och denna någon var Christer, kom på idén att "vi kan göra pappersflygplan!". Från detta skapade vi vårt konsept, vilket består i att bränna böcker, kasta sidor som vi vikt till flygplan och läsa en "förklarande" text som jag har skrivit. Bokmassaker, woo! :) så ja, författarlinjen börjar med ett bokbål. Gotta love it. Vi fastnade i en av böckerna, "Pamela och kärleken", och skrattade extrema mängder åt olika meningar helt utan sammanhang. Vi försökte komma på vad boken handlade om. Det var: Kärlek (till både män och kvinnor i och med att hon kom ut ur garderoben...literally), pengar, marmelad, engelska kanalen och framför allt tofflor. Rubriken, som jag tror att det var jag som sa, innebär i princip att man ska bli lite gladare. Vi kom fram till att vi ska köpa ett par tofflor. Vi får se om detta faktiskt händer. Så så är livet idag. Om en timme kommer dessutom min kära syster och får se hur jag bor. Det blir väl kul för henne? Och för mig, såklart.:)

Okay jag gillar utropstecken i rubriken nowadays uppenbarligen. Men saker går tamigfan framåt! Vi har haft introduktion hela dagen och jag har börjat gilla mina klasshomies. Har fått "någon att gå med", hur konstigt det än låter, i en tjej vid namn Filippa. Vi har hittat ett musikhus och halva författarlinjen är kaospeppa på detta. >Annars står vi mest i en cirkel hela tiden, alternativt sitter i en cirkel. Vi...gillar cirklar. Det grillades ikväll och då bondade jag en massa med en styck Alexandra. Denna var sjukt underhållande. Jag ska delge er ett citat. Förstår ni inte sammanhanget, säger ni? Oh please. Yes you do.

"Men om han inte har vänner, vad har han då? Ekorrar eller?"

(nej jag eltar inte redan med dessa människor. Det kom naturligt. So there. Typ.;))

 

Så det mesta känns bra. Faktiskt. Imorgon kommer allrakärastesyster upp och det ska tydligen vara fest här. Det peppar jag väl lite.:)

Nu har jag överlevt min första hela dag ensam här. Vi har haft upprop (uppror skrev jag först...) och mysteriska tävlingar. Jag har träffat folket som bor i mitt hus, och fått helt okay kontakt med tjejen som bor två dörrar bort (eller hur fan det nu blir). En författarlinjemänniska bor på våningen över, dessutom, och två-tre till i grannhuset. Där bor också Hedvig, som jag bondat med lite idag. Hon är ganska söt, i brist på bättre adjektiv. Författarlinjen består av elva random strangers, varav typ hälften musikaliska och alla verkar helt okay. Det gör å andra sidan alltid folk, tyvärr. Folk är så trevliga att man inte kan veta hur de faktiskt är. Stressande. Men ja, vi får se hur allt går imorgon...

Hej och hej och hej!

Jag bor i Småland nu! OBS: Sant! (kolla, Olle, jag använder visst det uttrycket...när det verkligen behövs!) jag flyttade hit (omg) igår och har precis lämnats ensam här. Nervös? Svar ja. Pepp? Svar ja!

 

Vad har jag gjort? Packat upp mina grejer, för det första. I min garderob, min hylla, you get it. Jag har lärt mig hitta. Det är helt insane. Så-många-vägar. Men stolt tjej har lärt sig hitta till matsalen, skolsalen och busshållplatsen! Wiii! Jag har också stiftat bekantskap med köket. Jag har mickrat en massa saker och förälskat sig i min smörgåsgrill, som jag äntligen har använt. Imorgon börjar skolan, as crazy as it is. I can not fucking cope. Så mycket nytt samtidigt så jag hittar inte ens några ord.

 

Visst är det sjukt att jag är så dålig på att blogga, när jag har gjort det så länge? Sjukt random, egentligen...jag borde ju ha blivit bra på det. well...

Kanske inte för alltid, men för ett helt jävla år. För imorgon, snarare idag, flyttar jag till Nässjö och börjar med någonting helt nytt. Känns så sjukt overkligt och konstigt. Och bra, just nu. Igår (i förrgår) tog jag avsked av världens bästa gäng på malmöfestivalen. Dyr mat, munkar, skratt och allmänt fina tider. Vi förflyttade oss sen till Isa och en random stranger (för mig that is) joinade. De skulle titta på film. Jag tittade inte på film. Men jag hade trevligt ändå. Idag har jag packat, ätit med familjen, tagit det läskigt lugnt. Imorgon bitti åker jag. I can not cope. Så nästa inlägg blir från metropolen Nässjö. Wish me luck!:)

Hej och svej och...något som rimmar på det!

Igår träffade jag Elin och Olle och hade en allmänt trevlig tid. Vi fikade, pratade, hade mysteriska relationer till colaflaskor och jag fick en mikrokanna av Olle! Denna fick det fantasifulla namnet Mikka (med två k för att k är en awesome bokstav) och användes igår för att koka potatis. Det gick helt okay ändå och hon kommer behövas i mitt nya hem. Som jag ska till om mindre än 72 timmar okay hjälp mig tack. Men jag har i alla fall bra vänner här i Skåne. Det är ett som är säkert.<3

 

Ibland önskar jag att jag kunde ventilera allt jag tänker här i bloggen. Numera kan jag inte det. Detta stör mig. Jag vill få ut en massa frustration oc hförvirring, men det finns det inte möjlighet till. Så nu vet ni det, typ.

För ungefär tre och ett halvt år sedan fick jag ett tips från en vän till mamma, om ett företag (eller vad det kan ha varit) som letade efter unga talare. "Du kanske vill ställa upp?" jomenvisst, tänkte jag och gjorde inte mycket åt det. Tiden gick och det togs aldrig upp igen. Men flera år senare insåg jag något som gjorde att jag oftare och oftare tänkte på det. Detta var: De var inte ironiska, mamma och hennes vän. De skämtade inte, som jag var övertygad om då, utan de tyckte på riktigt att jag skulle platsa som ung talare.

 

De trodde på mig. Varför? Jag vet inte, egentligen. Men just detta har fastnat i mig, och den senaste tiden har jag tänkt så sjukt mycket på just detta; att bli trodd på. Nyligen har jag nämligen, av någon outgrundlig anledning, fått väldigt många komplimanger och väldigt många har trott på mig. Jag får höra saker som att jag är klok, att personer ser upp till mig, att jag är stark och att jag kan göra det ena med det tjugoåttonde. Och ja, det är ju helt fantastiskt, förstås, men jag kan inte förstå varför. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är bara en random person. Jag vet inte vad hälften av mina tankar betyder och ändå "har jag vettiga åsikter". Jag kan knappt formulera en sammanhängande mening och ändå kan jag bli "en grymt bra retoriker". Nej, jag är inte en dålig person på något sätt. Jag vill inte att det här ska bli en enda lång vädjan om bekräftelse. Det enda jag egentligen vill ha fram är hur vackert det är att bli trodd på och hur svårt det är att hantera. Hur bevisar jag att ni har rätt? Hur är jag intelligent, vettig och framför allt stark? Hur ska jag kunna höra en komplimang och säga "tack" istället för att förneka vad som sägs?

 

Det är inte bara i "professionella" sammanhang som detta är uppenbart. "Jag har saknat dig!" varför det? Jag förstår inte. Det gör nog inte de flesta, men så ska det inte behöva vara. Som jag sa innan: Det är vackert att bli trodd på. Det är mest det jag vill säga med det här inlägget. Jag vill att alla ska få uppleva den här sjuka känslan, av att ha någon som tycker att du, just du, är värd att lägga tid och energi på. Det är nog det starkaste jag har upplevt och ändå det mest komplicerade. Tack för allt det fina. Snart kanske, kanske jag kan ta det på allvar. Förhoppningsvis kan ni ta mig på allvar när jag tror på er också, någon gång. Fortsätt tro, you guys. På alla, inklusive er själva.

Men titta vem som, hör och häpna, är hemma igen! Det är jag! Var har jag nu varit? I Härnösand. Ja, jag har äntligen sett Norrland! Det var väl roligt för mig. Vad har jag gjort där? Varit på us medlemsforum, no less. Detta innebar...möten. Möten, möten och mer möten. Ibland ville jag skrika rakt ut, ibland visste jag inte vad vi pratade om (och just då var det såklart fucking votering...smidig tjej) och ibland var det rentav intressant. Vi valde en ny riksstyrelse eller nej, så kan jag inte säga. vi valde in nya folk i den, så menar jag. Det var allmänt dramatiskt och både Linus/diktatorn, Anna och Niklas kom in, och Onna som ersättare! Jag är allmänt glad och stolt om vartannat.

 

Jag har också kommit fram till hur mycket jag uppskattar mina vänner. Linus, framför allt, som första dagen säger "jag har köpt cola. Jag tänkte att du skulle behöva det." och hela tiden pratar om hur mycket han tror på mig. Sista kvällen gick vi på en regnpromenad och hade serious business-samtal i en busskur. En annan jag uppskattar djupt är Onna. Första kvällen gick vi nästan direkt till vårt rum och hade sur-rants om att alla fanns samtidigt (det blir för trångt då ju) och att vi inte ooorkade mer. Vi hade också fått uppdraget att hålla i den öppna scenen, så den andra kvällen skrev vi sånger till alla nummer. Det slutade med att jag frångick mina principer utav bara fan och gjorde om allt från pippi till electropop (låten alltså). Vi fick sen höra att vi var bättre än de som uppträdde. Hell to the yes.:) jag vill också prata om de två jag träffade dagen innan forum: Olle och Isa. Dessa uppskattar jag. De låter mig ha föredrag om mina personligheter och må dåligt om det så behövs, utan att det blir konstigt. De har bara dykt upp i mitt liv och varit självklara i mitt liv. Så alla dessa (och en massa mer ofc) vill jag säga att jag uppskattar.

 

Men vet ni vad jag inte uppskattar? Tio timmars hemresa. Tio timmar på tre olika tåg. Dock fick jag sällskap av en grabb vid namn Oscar, som jag inte hade mycket annat val än att lära känna. Och tur var väl det, för han var mycket trevlig. Vi hade extremt roligt åt konduktören på det andra tåget, som verkligen gillade att prata och ständigt sa att "förutom detta är allt som det brukar vara". Och hur brukar det vara, undrade vi? Vi undrade också vad som hängde på väggarna på vårt första tåg, som var ett norrtåg. Oscar tyckte att "här kan man binda fast någon", men sen insåg han att det nog var...skidhållare. Ja varför inte liksom. Rubriken är ett uttalande från mig. Jag hade en dålig engelska-dag igår, om man säger så. Då var vi tillräckligt trötta för att detta skulle bli det roligaste någonsin. Just det! På tal om ingenting så sköt vi ju elektronskytte också. Sandra var top Comedy. Så här kunde det låta:

Sandra: men varför kan jag aldrig få sämre än sju eller bättre än åtta?

*skått*

instruktör: Om du försökte få sämre än sju, så lyckades du.

 

*skott*

Sandra: Vad var det där?

Vi andra: Det var du som sköt.

Sandra: Jaha, oj!

Instruktör: Du träffade i taket...

 

Nu har jag nog sagt allt som borde sägas, och om inte så återkommer jag. Also: Jag flyttar om fyra dagar...

Alla som förstår vad rubriken syftar på, får all min kärlek...om ni inte är dumma i huvudet, för då får ni bara lite.;)

 

Det har i alla fall varit en massa fina tider i Emma-livet. I tisdags träffade jag Olle och Isa. Det var mycket tågdrama och jag blev återigen igenkänd, för tredje gången på en månad eller något, av någon jag inte känner; i detta fallet min fadder från lågstadiet. Social som fan hade grabben gått och blivit. Ändå nice. I malmölandet var det trevligt, fast jag har inte så mycket att säga om det. Men det är lugnt för jag ska träffa dem imorgon igen och då kan jag ha mer att säga, kanske.:) jag var i Malmö även igår, för att umgås med Marie och Sandy. Vi åt morotsbiffar ("det är en upplevelse!"/mig) och diskuterade en massa saker. Marie var lagom rasistisk, jag var elakare än vad man kunde ana och Sandy worshipade Bruno Mars. Mycket uppskattat, var detta.

 

Idag har jag varit djup. Faktiskt! Det kan bero på att jag igår började skriva igen! Wiii! Jag började denna dag med att göra något slags test hos "min" sjukgymnast, som konstaterade att jag var klok och att hon ville spela in allt jag sa. What. Sen åkte jag till Jolanta, och hade ett jättebra samtal! Jag fick en enorm insikt och blev glad. Jag träffade sen Maria och vi fortsatte de djupa konversationerna om att finnas eller inte finnas, fikade och jag började prata om saker jag aldrig pratar om, utan att det var jobbigt. Fattar ingenting. Okay det blev inte en så lång stund. God natt.

Hej mina små, jag är tillbaka! Typ. Lite. Jag får ta sats riktigt ordentligt och dricka cola för att ens orka ta tag i bloggande. Oj, nu lät det som om det var något fel på mig. Det är det inte om någon undrar, jag är bara läskigt odisciplinerad lately (de senaste veckorna). Men först av allt vill jag tacka Onna för att jag nu äntligen vet hur kyrkklockor fungerar! Jag älskar dig ifall du undrar. Och även om du inte undrar.:)

 

Jag ska prata lite om i lördags, som var vår andra och sista festivaldag. Vi började den med att slappa som idioter innan vi gick för att kolla på prideparaden. Vi såg Onna och diktatorn! Inte de andra i deras gäng dock, men det gick inte att känna igen dem av olika anledningar. Sen gick vi till festivalområdet och hittade nästan direkt en bänk...i skuggan! Vi försvarade den med våra liv. Vi hittade dessutom superbillig Ben & Jerry-glass, som såklart var helt hysteriskt god. Sen att jag ser ut som jag gör när jag äter glass (ni vill inte veta) är ju en helt annan sak. Sen träffade jag i alla fall Vera, som var djupt uttråkad eftersom hon inte fick några roliga funktionärsjobb. Men hon fick ju prata med mig istället, så allt är bra tycker jag.:) Jag hann också se Maia Hirasava i detta, som väl var bra och så men inte så väldigt speciell känner jag.

 

Sen åt vi på någon slags lyxkrog, där jag åt...fish and chips. För jag är som jag är, och gott var det. Bättre än kvällens huvudattraktion i alla fall: Rodriguez. Vad höll människan på med? Eller ja, vad höll vi andra på med? Vi står allihop och taggar för en gammal gubbe som inte har tränat sin röst alls och inte spelat in musik sen 60-talet eller vad det var. Visst, det är sjukt bra musik människan har gjort och hans historia är djupt fascinerande. Dock var han inte bra. Han kunde inte sjunga nåt vidare och orkade knappt spela gitarr. Ibland var det flera minuters paus for no reason. Det är inte en headliner. Dock var det ganska coolt på många sätt. Hur många artister slänger in renodlade vitsar mellan sina låtar, liksom? Brilliant. Jag vidhåller att han är en gammal och nerknarkad sweetie. Som ung hade han definitivt fått mitt hjärta att brista (på sweetie-sättet, inte så att jag hade varit kär i honom). Rubriken är också från hans mellansnack. Pretty. Också att han efter sugar man sa att det var "a descriptive song, not a perscriptive song". Så himla bra. Så minga intryck är blandade, men inte fan stod jag kvar där hela konserten. Tyvärr på ett sätt, men...nä. Sen dess har ingenting hänt, om någon undrar, men det ska bli ändring på det!:)

Igår festivaaalade vi! Fast först på kvällen, för på dagen var där bara mög. Men runt sju kom vi dit, och direkt träffade vi världens sötaste barista: Agnes! <3 jag stod och pratade med henne en stund, innan det blev dags för kvällens första konsert: Coco Rosie. Det var verkligen en upplevelse, let me tell you. Låtarna innehöll beatboxing (grabben som gjorde detta var fucking fantastisk), opera, en mystisk trumpet, en talsyntes och mysterisk sång. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar dem eller inte. Jag ändrar mig hela tiden.

 

De två nästkommande akterna var liiite lättare att bestämma sig om. För jag älskar first aid kit, och då framför allt Johanna. Jag är osunt förälskad i den kvinnan om någon undrar. I alla fall lite då och då. Setlisten var verkligen en besvikelse, men ett encore med america och king of the World gjorde allt så otroligt bra. Jag finner inga ord. Och ännu mer älskar jag Regina freaking Spektor. Ja, jag har sett Regina Spektor! Och fy faaaan vad bra hon var. Nej jag är inte bra på att beskriva saker, lev med det. Hon sjöng som en gudinna, öppnade med ain´t no cover för att därför, gjorde gudomliga toner hela tiden och var söt som bara hon kan. fyrverkerier mitt i fidelity gjorde bara allt ännu finare. Rubriken kommer från henne. Sötaste svenskan någonsin.:) snart ska vi dit igen, efter att ha sett prideparaden litegrann. Alltså att det just nu pågår två festivaler här. What.

Fy fan vad trött jag är just nu. Det borde på riktigt vara olagligt. Men jag har haft en trevlig dag idag ändå. Onna och Sandra kom hit och vi fikade på något slags tunnelbanekaffé. Vi åt chokladtårta allihop, för att "uppleva den tillsammans" som jag uttryckte saken. Vi uttalade oss om denna på många sätt, till exempel "alltså det här är verkligen chokladtårta!" och "först tänkte jag...nääee, men sen bara...joooo". Vi vill vara med och bedöma i ett bakningsprogram. Fixa detta tack. Sen spenderade vi en lång stund med att diskutera Sandras samhällsutopi, som jag och Onna slaktade. Men hon och ja, vi ska starta upp nåt nytt skit. <3

 

Sen åkte jag ut till Hökarängen med dem, vilket resulterade i en hel del tunnelbanedrama. Vi hatar ställen med två peronger. De är på riktigt onda. Note to self, för övrigt: Lär dig ursäkta dig på svenska, Emma. Och...hahaha. På TV:n: "...Advokaten Ingrid. Ingrid, det är väl ett roligt val av namn. *fortsätter prata*" jag älskar TV-människor. Skit samma. Väl framme konstaterade Onna och jag att vi ska bli sånna som har cd-skivor...och att vi inte har råd. Men det är okay. Typ. Och sen...åkte jag tunnelbana själv in till stan! Whaaaat. Sjukt mycket stoltpoäng till mig. Jag åt middag med mina kära föräldrar, och nu ligger vi utslagna på rummet så som vi gör. Imorgon: Festivalande!

Hej och svej!

Nu ska jag berätta om de senaste dagarna, och i rätt ordning for once. I tisdags var jag hos Marie, där det som alltid pratades om en massa mystiska saker. Vi åt mycket god lax och blev alldeles exalterade över videoklipp på youtube. Hon konstaterade dessutom: "Du kommer klara dig jättebra. Du har en massa insikter och...det kommer gå jättebra för dig. Du är klok, och det ser man inte i många i din ålder." alltså har jag sagt att hon är bäst?<33

 

Igår tågade (jag kommer fortsätta säga så) jag och mamma till Stockholm, där vi träffade Onna. Vi åt på ett "äkta lunchhak" i gamla stan, vilket Onna var helt lyrisk över. Sen började det regna, så det var inte så trevligt att gå runt i stan. Vi hann dock få veta att barbapappa ser ut som ett päron och att rabarber är rotfrukter. Kunskap är bra och sånt har jag hört.;) på kvällen åkte vi till the blindhus för att träffa Sandra och Rakel, och vi var alltså jag och Onna där. Makade den meningen sense? Anyway...Onna lagade mycket god mat åt mig och vi diskuterade allt möjligt spännande. Det är alltid intressant att ramla in i deras vardag. Nu ska jag nog sluta blogga, så vi kan göra något med våra liv.