hopelosthead

Hej mina små, jag är tillbaka! Typ. Lite. Jag får ta sats riktigt ordentligt och dricka cola för att ens orka ta tag i bloggande. Oj, nu lät det som om det var något fel på mig. Det är det inte om någon undrar, jag är bara läskigt odisciplinerad lately (de senaste veckorna). Men först av allt vill jag tacka Onna för att jag nu äntligen vet hur kyrkklockor fungerar! Jag älskar dig ifall du undrar. Och även om du inte undrar.:)

 

Jag ska prata lite om i lördags, som var vår andra och sista festivaldag. Vi började den med att slappa som idioter innan vi gick för att kolla på prideparaden. Vi såg Onna och diktatorn! Inte de andra i deras gäng dock, men det gick inte att känna igen dem av olika anledningar. Sen gick vi till festivalområdet och hittade nästan direkt en bänk...i skuggan! Vi försvarade den med våra liv. Vi hittade dessutom superbillig Ben & Jerry-glass, som såklart var helt hysteriskt god. Sen att jag ser ut som jag gör när jag äter glass (ni vill inte veta) är ju en helt annan sak. Sen träffade jag i alla fall Vera, som var djupt uttråkad eftersom hon inte fick några roliga funktionärsjobb. Men hon fick ju prata med mig istället, så allt är bra tycker jag.:) Jag hann också se Maia Hirasava i detta, som väl var bra och så men inte så väldigt speciell känner jag.

 

Sen åt vi på någon slags lyxkrog, där jag åt...fish and chips. För jag är som jag är, och gott var det. Bättre än kvällens huvudattraktion i alla fall: Rodriguez. Vad höll människan på med? Eller ja, vad höll vi andra på med? Vi står allihop och taggar för en gammal gubbe som inte har tränat sin röst alls och inte spelat in musik sen 60-talet eller vad det var. Visst, det är sjukt bra musik människan har gjort och hans historia är djupt fascinerande. Dock var han inte bra. Han kunde inte sjunga nåt vidare och orkade knappt spela gitarr. Ibland var det flera minuters paus for no reason. Det är inte en headliner. Dock var det ganska coolt på många sätt. Hur många artister slänger in renodlade vitsar mellan sina låtar, liksom? Brilliant. Jag vidhåller att han är en gammal och nerknarkad sweetie. Som ung hade han definitivt fått mitt hjärta att brista (på sweetie-sättet, inte så att jag hade varit kär i honom). Rubriken är också från hans mellansnack. Pretty. Också att han efter sugar man sa att det var "a descriptive song, not a perscriptive song". Så himla bra. Så minga intryck är blandade, men inte fan stod jag kvar där hela konserten. Tyvärr på ett sätt, men...nä. Sen dess har ingenting hänt, om någon undrar, men det ska bli ändring på det!:)