Om att bli trodd på

För ungefär tre och ett halvt år sedan fick jag ett tips från en vän till mamma, om ett företag (eller vad det kan ha varit) som letade efter unga talare. "Du kanske vill ställa upp?" jomenvisst, tänkte jag och gjorde inte mycket åt det. Tiden gick och det togs aldrig upp igen. Men flera år senare insåg jag något som gjorde att jag oftare och oftare tänkte på det. Detta var: De var inte ironiska, mamma och hennes vän. De skämtade inte, som jag var övertygad om då, utan de tyckte på riktigt att jag skulle platsa som ung talare.
 
De trodde på mig. Varför? Jag vet inte, egentligen. Men just detta har fastnat i mig, och den senaste tiden har jag tänkt så sjukt mycket på just detta; att bli trodd på. Nyligen har jag nämligen, av någon outgrundlig anledning, fått väldigt många komplimanger och väldigt många har trott på mig. Jag får höra saker som att jag är klok, att personer ser upp till mig, att jag är stark och att jag kan göra det ena med det tjugoåttonde. Och ja, det är ju helt fantastiskt, förstås, men jag kan inte förstå varför. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är bara en random person. Jag vet inte vad hälften av mina tankar betyder och ändå "har jag vettiga åsikter". Jag kan knappt formulera en sammanhängande mening och ändå kan jag bli "en grymt bra retoriker". Nej, jag är inte en dålig person på något sätt. Jag vill inte att det här ska bli en enda lång vädjan om bekräftelse. Det enda jag egentligen vill ha fram är hur vackert det är att bli trodd på och hur svårt det är att hantera. Hur bevisar jag att ni har rätt? Hur är jag intelligent, vettig och framför allt stark? Hur ska jag kunna höra en komplimang och säga "tack" istället för att förneka vad som sägs?
 
Det är inte bara i "professionella" sammanhang som detta är uppenbart. "Jag har saknat dig!" varför det? Jag förstår inte. Det gör nog inte de flesta, men så ska det inte behöva vara. Som jag sa innan: Det är vackert att bli trodd på. Det är mest det jag vill säga med det här inlägget. Jag vill att alla ska få uppleva den här sjuka känslan, av att ha någon som tycker att du, just du, är värd att lägga tid och energi på. Det är nog det starkaste jag har upplevt och ändå det mest komplicerade. Tack för allt det fina. Snart kanske, kanske jag kan ta det på allvar. Förhoppningsvis kan ni ta mig på allvar när jag tror på er också, någon gång. Fortsätt tro, you guys. På alla, inklusive er själva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0