If equal affection cannot be, let the more loving one be me

Idag träffade jag äntligen Agnes igen. Vi gick en omväg in till stan och fikade på coffee break. Där reclaimade vi klassikerleken 4 Points game, vilket var awesome. Vi gick en massa mer, pratade om fina saker på en bänk och var djupa (se: rubriken).
 
Nu läser jag en läskigt, läskigt bra bok och tänker på livet. Typ. Tänker på hur vackra folk är, hur mycket sånt jag missar. Nej det där var ingen töntig blind-reflektion om ni trodde det, utan bara en om just mig och varför jag är som jag är. Jag vet inte riktigt vad jag pratade om, började tänka på något annat. Men vill kunna skriva bättre än vad jag kan. Vill kunna skriva om så vackra människor som i den här boken ("jag är ju så jävla easy going" av Jenny Jägerfeld om någon undrade) och inte bara en massa trash. Måste kunna. Måste lära mig, på något sätt. Nu insåg jag att jag inte ville blogga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0