hopelosthead

...men istället åkte jag till vår älskade arena och såg "mina pojkar" alltså f-duck när de tävlade i musik direkt. Angående det där "mina pojkar", så är det där långt ifrån mina egna ord. jag blev själv lite förvånad. förvånad blev jag också av att, förutom deras familjer, verkar jag ha varit den enda som kom dit för deras skull. det blev nästan lite pinsamt. ändå är jag glad att jag åkte, för alltså...de är ju så söta! inte riktigt lika söta som på embrace life, men det är också svårt att vara. och ja, som the sounds just nu säger, "bring me up just to kick me down, picks me up just to bring me down". Because damn that wiplash. först all fokus, först är man viktig, och sen säger du inte ens hej. jag vill förstå men det går sådär. det går faktiskt inte alls. men nu var det inte det jag skulle prata om alls, utan...ja, något annat. som att jag fortfarande inte vet om de gick vidare, eller att death eater tango är awesome. jag kan också säga att vi letade festivaler när vi kom hem, för det är fun times. vi letade  england och tyskland och alla möjliga ställen, men fastnadsen för...peace & love. lagom otippat, men alltså...that´s a lineup to die for. seriously. det är också den här fantastiska låten, nemligen all this and heaven too. men nu ska jag väl läsa igenom samhällsplugget en sista gång och sen gå och sova. godnatt!