När jag gick i åttan hade jag engelsk konversation som elevens val. Vi skulle skriva olika ämnen att prata om, och ett av de jag skrev var "what is Beauty (in the physical way)? Det som står inom parantes la jag till just för att ingen skulle komma med det där "det är insidan som räknas". Det gjorde alla ändå. De sa att det var självförtroende och inre styrka som gjorde människor vackra. Jag försökte och försökte, men ingen kunde ge mig ett annat svar.
Jag försöker fortfarande, men ingen kan berätta för mig vad som är snyggt och inte. Varför? Såklart är det en partisk bedömning. Det är där problemet ligger. Jag tar emot fysiska bedömningar som fakta och kan sen föra dem vidare som just det. När det sen kom till mig själv, blev detta ohållbart. Som de flesta säkert vet hade jag en period för några år sedan, när jag hade problem med att äta som folk. Detta berodde i första hand på att jag inte fick plats med maten; det var för mycket känslor i vägen. Det som dock hände var något ganska sjukt. Folk i min omgivning började kalla mitt beteende anorektiskt och ja, som inte riktigt brytt mig tidigare (tror jag), blev plötsligt besatt av min vikt. Där hade jag ju det; en siffra som kunde bedöma mig, svart på vitt, ju mindre desto bättre. Ingen uppmuntrade någonsin detta, men jag hade fastnat. Något jag brukar minnas med rädsla är mardrömmen om att väga 56 kilo; vilket jag borde ha vägt på riktigt. Senast igår pratade jag och mamma om att väga mig, men jag vågar inte. Jag har inte vågat på två år och kommer kanske aldrig våga. För den där siffran var det enda som var definitivt. Jag hade ingen möjlighet att se mig själv. Just därför borde jag inte bry mig, jag måste inte och det ser inte ut som om jag gör det. Men just därför tror jag att jag gör det.
Jag har tänkt mycket på detta den senaste tiden, men jag skriver detta mest på grund av att en av mina vänner sa till mig att jag såg bra ut för en stund sen. Min instinktiva reaktion var att tvivla. Visserligen antar jag att de flesta gör det, men skillnaden är att jag inte har några anledningar att tvivla. Jag sa att jag inte trodde honom, men att det var hans personliga åsikt. Men då säger han att fler faktiskt tycker så, och ger exempel; ett av dessa exempel är inte ens min vän. Jag var i chock. Men varför? Jag antar att jag är ful; inte ens negativt, utan bara som fakta. Det har jag alltid gjort, helt utan anledning. Det är ingen som någonsin har sagt det till mig eller tryckt ner mig på något annat sätt. Det är bara så. Och det är djupt fascinerande. Nu ska ni få läsa en djupt deprimerande dikt i ämnet, som skrevs för lite mer än ett år sen.
Inga krossade speglar
Och jag var inte sjuk
Bara uttråkad
Ett tomt ansikte hos vårdcentralen
gav för långa svar
Och jag var inte smal
Bara nästan
Överdoserade ischoklad
såg vad de gjorde, lät dem
Och jag öppnade munnen
Byggde ett torn av tomhet
Åt fett och socker i protest
ville bara bevisa något
och tysta kvällar
konturen av skelett
ville ha något att jämföra med
inga krossade speglar här inte
och drömmar om skrämmande siffror
viljelös acceptans
anorexia kräver viss styrka trots allt
maniskt tuggande utan smak
och jag är inte sjuk
ingen tror det nu för tiden
det är positivt, förstår jag
men friskheten kräver
och jag är inte smal
inte längre
förnekandet är vagare
har någon sett min spegel?
Och jag låter ”tonårig”
Borde jag inte det?
Det är konstigt att normen
Ska vara så negativ
Och jag är inte sjuk
Inte smal
Men jag är rädd
Viljelös
Och jag tror någon stal min spegel