hopelosthead

Det är ingen som säger det högt, men god damn vad de tänker det. Återigen var det dagens samtal som fick mig att tänka på det. Jag berättade att jag ska till Stockholm och träffa Onna, och mina kusiners farmor frågar "ska ni ha någon handledare då?". När jag svarar nej, och att vi ju har andra kompisar, fortsätter hon "men maten då?". Ja, svarade jag, det får vi klara. Mormor tar min skrivargruppsmiddag som exempel, och anledningen till den var ju från början att de inte trodde på att jag kunde laga mat.

 

Ja, jag förstår också att de här människorna inte vet bättre och att det inte är som de vill vara elaka. Men jag tar illa vid mig. Och det är något jag gör väldigt sällan, i alla fall tror jag det (det är det jag hör ;)). Varför skulle jag inte klara mig? OBS: Min syster har sina tvivel. Ja, det kommer att bli jävligt svårt, speciellt för mig eftersom jag är sjukt osjälvständigt...men det vet inte de här människorna! De har satt ribban så sjukt lågt med att undra om jag ska kunna laga mat. Ja, det måste jag kunna. Det och precis allt annat för att inte vara beroende av någon för att klara mig. Detta måste hända. Vet jag hur? Nej. Men jag vet att det måste och det spelar alltså mindre roll. Min egen assistent (som ju dock är som hon är) frågade mig en gång om det fanns "speciella boenden". Den här människan hade då känt mig i två år...och trodde att jag behövde ett specialboende. Jag blev arg. Att dessa tankar fortfarande finns så utpräglat, och det av folk som känner mig, är så skrämmande att jag seriöst inte vet vart jag ska ta vägen. Om de hade sagt "som du håller på nu kanske inte klarar dig", visst. Det stämmer. Men det här är helt opersonligt, som att alla som inte har maximala förutsättningar behöver supermycket hjälp hela hela tiden. Vilket vissa också behöver; just på grund av att de har fått sånt här kastat i ansiktena hela sina liv. Fuck that. Jag ska inte blir som dem. There, I said it. Upp till bevis. Jag ska klara mig.