jag finns visst

Det har funnits perioder i mitt liv när jag inte har trott på att jag finns. Det kan låta lite konstigt, men jag hade seriöst svårt att förstå det. Jag var hela tiden tvungen att bevisa för mig själv varför jag gjorde som jag gjorde och framför allt kände som jag kände. Hela tiden ville jag se om jag drömde. Det sista har jagkvar. Allt känns som om det är bakom ett ständigt närvarande och dämpande filter. Jag tror att det är den här känslan som utlöser självskadebeteende hos många (OBS: Inte mig). Längtan efter att känna någonting på riktigt. Jag skrev om detta bara för någon vecka sedan och citerade "kanalisera", en av mina bästa dikter enligt mig själv. Check back to see that.
 
Det är en sak att jag ifrågasätter mina känslor och till slut min egen existens. Men när andra gör det blir jag faktiskt arg. "Så känner du inte." hur kan du veta det? Alla känslor är på riktigt.(skrev jag inte precis den meningen igår? Jo det gjorde jag. hm.) jag finns, och om jag säger att jag känner på ett visst sätt så gör jag det. Om jag inte vet, vilket händer onormalt ofta, så tänker jag säga det också. Då finns det inget absolut svar och att försöka gräva fram det är lönlöst. Någon sa en gång till mig att känlsor inte går att diskutera. Då hatade jag det. Det satte stopp för alla våra diskutioner och senare bråk. Jag kunde inte ifrågasätta känslorna bakom orden. Men kanske var det sant? Kanske ska man inte gå runt och sparka på någon annans faktiska känslor? Ja visst låter det uppenbart? Det är tydligen inte det. Och det gör mig bara så jävla ledsen i slutändan. Jag har ljugit i mina dagar, jag vill inte påstå annat, men jag tycker inte att ens förflutna ska vara ledstjärna till resten av ens liv. Jag har gått vidare. Prova det. Jag finns och jag vill bli bemött därefter. Tack.
 
(Nääee, jag är inte bitter...inte alls.;))

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0