"Jag har inte vänner."

För alla andra är det inget nytt. Vi visste att du hade issues, att du var sjuk på något sätt och inte förstod relationer. För alla andra är det här bara ett bevis till på att du inte har en aning.
 
Men jag är besviken. Och arg. Och lite förstående, på ett sätt. Allt är så mycket mer logiskt om man utgår från den meningen. Jag såg det alltid som att du "kom tillbaka" till oss. Det gjorde du kanske aldrig. Du kanske aldrig hade något att komma tillbaka till. Du hade aldrig något att förlora. Att du gled in och ut ur våra liv, tog bort oss från facebook och sen tittade på oss som om vi var viktiga...inget av det var någonsin en konflikt för dig. För vi betydde ingenting. Jag har inte tänkt så innan. Jag har tänkt att du ändå någonstans tänkte på oss som vänner, eller ja, på någon. There´s really no way to reach me, som the fray sjunger. Jag trodde alltid att det skulle gå. Om man gjorde rätt. om man var en sån som stannade kvar på din facebook. Det är nog inte så. De är bara de du spelar med, de du kan sitta bredvid eller i undantagsfall festa med. De är döda för dig i samma ögonblick som de försvinner ur ditt synfält. Observera att jag i princip sitter och siterar dig nu. Det är knappt så jag tar i. "jag skulle inte bry mig om han dog." att du en gång umgicks med denna person spelar ingen roll. För du har inte vänner. För alla andra är det här ingen insikt. Men för mig är det det. Du sa en gång att precis allt du säger är sant. Att du inte jobbar med subtext. Men är det så konstigt? Du kan ju säga precis vad fan du vill, till vem du vill! Du vill inte tänka på andra människor, och du vill inte att någon ska tänka på dig (OBS: också i princip citerat här). Då kan du ju omöjligt klara av en vänskapsrelation. Och inte är det konstigt att du mår som du gör. Du har ju fan inte annat än musiken och all top comedy att leva för. Och Jesus såklart. Äntligen kanske jag till och med förstår den paradoxen. Kanske. Jag vet inte än. Men jag vet inte om jag kan älska dig längre. Att vilja och uppskatta att älska dig slutade jag med för länge sen, men jag har kunnat. tyvärr. men hur ska jag kunna älska dig, när det finns så lite att älska? Jag har alltid trott att det fanns mer. mer känslor, mer kärlek, om inte till mig så till någon. Att ditt "jag hatar hela mänskligheten" bara var ett skydd. Men tänk om det är sant? Tänk om du på riktigt ger fan i precis alla? Du är rädd för att bli omtyckt, som jag har förstått det, men är det så konstigt om du inte kan tycka om någon? Det kanske du kan, gör, det vet inte jag; men det verkar ju inte så. Ska jag inte hänga upp allt på några ord? Men allt du säger är ju sant, säger du. Det är dags att jag börjar tro på det på allvar.
 
Nej, det kanske inte är helt rätt att publicera det här fanskapet. Men jag bryr mig inte. Inte det minsta bryr jag mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0