hopelosthead

jag saknar min bok så mycket att det gör ont. redan. det är fan smärtsamt som...som...nåt. (jag är ju en bra författare...)

det är svinkallt här! jag orkar inte att här ska vara så kallt hela tiden. men det är det. bleh.

men snart ska jag till malmö, så det är okay.

men alltså. alltså. gårdagens deeptalk med elin går inte riktigt att sluta tänka på. oron om att det kanske är något fel på mig. att jag är "obsesive" och "onormal". att jag är en sån som tar energi. det kanske jag är. jag vill inte vara det. men det vill å andra sidan ingen. du är en sån, men du kommer undan. eller är det bara från mig du tar energi? du kanske ger och tar lika mycket. jag vet inte. får inte ihop dig helt. kommer nog aldrig få det. borde tycka synd om dig, tydligen. för att jag är så mycket. men vad ska jag göra? jag lovade att bli bättre, lovade, men hur? vad kan jag göra när du är så påtaglig, så sjuhelvetes vacker? varför förstår ingen precis hur svårt det är? "I hope you´ll experience normal love." jag vill inte. och när jag förklarar blir det bara crazy talk. hur ska jag förklara känslan av en tolv timmars oxytosinöverdos? det himlastormande, galna. hur är det så ovanligt? hur ska jag någonsin hitta någon som kan leva såhär med mig? jag hade ingen aning om att det inte är så här för alla. att inte alla är så här maniska, så kalla mot alla andra så fort "han" eller "hon" är där. jag vill inte göra alla illa! jag vill inte! fun fact: så här skulle det här inlägget verkligen inte se ut. I have no idea. det skulle ju vara ett sånt kortradsinlägg. så blev det alltså inte. charming. jag åker om en halvtimme. det var väl roligt för mig. ska ska ska ska prata om annat. gnälla om boken. det kan jag göra. men boken är ju för fan bara ännu ett sätt för mig att ta ut min kärlek. och. jag. skäms. vill be om ursäkt men vad skulle det käna till? du skiter ju i mig. det måste du väl ändå göra? så vad ska då en ursäkt för något du omöjligt kan veta något om göra för dig? du vet inte hur mycket jag tänker på och pratar om dig. det gör du inte, det kan du inte. det gör ju knappt jag. men någonstans vill jag att du ska veta. veta och säga "det är okay. jag känner inte likadant, men det är okay och det är inget fel på dig." det värsta är att detta skulle kunna hända. du skulle kunna säga något sånt fint. sen ingenting. I know this. still...damn. jag vill. jag vill att du ska se mig sådär igen. vill bara få säga allt jag tänker men jag vet ju inte ens vad jag tänker. och jag har inte mer tid. det har gått ett och ett halvt år. jag trodde inte att det skulle gå så här lång tid. men det har det gjort och för det skäms jag också. du borde vara så äcklad. ibland tycker jag att det känns. att det känns hur mycket du dömer mig. men sen inte alls. I have no fucking idea. och nu har jag ju lovat att hålla mig borta. det kan jag inte. ett litet problem där ja. men nu har jag winat tillräckligt, yes?