hopelosthead

maj. ingenting förändras. Jag sliter fortfarande i ett ord, läser om och om igen och vill hitta något mer men det finns inget där. Jag lyckas hålla fler ord tillbaka, men fy fan vad svårt det är. vill att du ska säga mer. finnas. du kommer aldrig finnas.

 

Det är konsert imorgon. Ingen kan komma. i princip iallafall. Jag är otaggad som fan för jag har tänkt lite för mycket på det här. det har betytt lite för mycket. Vet inte vad jag trodde egentligen. Och just idag måste jag sitta och höra på nedsättande kommentarer om estetlinjen (all in good fun of course) och få frågor om hur man tjänar pengar när man är författare. men ja jag vet. jag vet redan allt det där. vet inte heller vad jag ville med att skriva det här. det sa ingenting. det hjälper inte alls att skriva av sig. varför säger alla det? det som gör ont gör ju lika ont ändå. ...so that is that, I guess...