hopelosthead

Alltså den här dagen. Jag vet inte. Jag har inte gjort någonting alls och ändå har saker lyckats vara mysteriska. Jag försökte styra upp mitt liv de närmaste månaderna och kom sen ut till mamma. "Jag har fått ihop allt! Jag är helt lugn inombords!" hon replikerade med "du verkar mest speedad." Såklart hade hon rätt. Så mycket adrenalin har jag inte haft sen i januari, tror jag. Då skrev jag av mig i bloggen (har ingen aning om vad där står nu men snaaaart får jag läsa det yay), men idag kastade jag mig ner i källaren och krosstrainade i 45 min. Det behövdes. Lussebullen efteråt behövdes också. Det har bakats sådana här i huset hela dagen inför Saras dansshow.

 

Ikväll har vi också sett glee och de spelade låten i rubriken. Också the fox. Såklart. Nu sitter jag mest och äter chips och kämpar mot min cola-abstinens-huvudvärk. Och omg snart är det december kom jag på!:D Vet du vad det betyder, Olle? Du måste byta månad imorgon.:)

Hej mina ankor! (reclaiming 2010 is fun!)

Marie: Du är bäst. <3 sliter mitt hår över detta än. Oj, syftningsfel, men du fattar.

 

Igår var en känslostormarnas dag och då hände ändå inte vidare mycket. Först läste vi barnböcker och jag skrev min i realtid eftersom jag inte orkade i onsdags. Men det gick riktigt bra! Sigge föreslog att jag skulle skicka in den som reklamtext. Jag blev jätteglad! Så jag gick runt i en lyckobubbla en lång stund. Efterrätt i skolan gjorde inte saken sämre heller. På kvällen svängde dock allt och jag blev jättedeppig över livet med två hem och allt annat. Så jag ringde Hannah och pratade om lite allt möjligt. Vi läste till och med godnattsaga! Som sagt: Reclaiming 2010 is fun!

 

Idag vaknade jag upp ur en för konstig dröm. Jag tänker till och med prata om den. Den började med att greenshoeboy (är detta ett namn jag infört i bloggen? Jag tror det, och jag tror också att vad jag än skriver kommer ni veta vem jag menar) sms:ade mig och ville prata och reda upp saker och kunde jag träffa honom typ nu. Ja det kunde jag väl, tänkte jag, och sen följer en lång sekvens där jag försöker få tag på människan. Att transportera sig i en dröm är faktiskt riktigt svårt, vill jag meddela. Jag åkte buss hit och dit och andra konstiga detaljer jag inte minns. Någonstans där hör jag Hanna (klasskompisen) på avstånd ochc springer mot henne, skrikande: "Haaaaaannaaaaa! Jag är i choooock!". Till slut fick jag äntligen tag på honom, här hemma (just det, jag är i Lund as we blog så jag menar där). Men då vänder drömmen från bra på det sämsta sättet till helt förjävla konstig. Det är inte han, utan Christer (annan klasskompis, 45 år mind you)! I dröm-universumet var han och jag ovänner och hade varit det länge, så han försökte prata med mig genom att låtsas vara just greenshoeboy (så himla smart, tragiskt nog) och till och med stulit dennes telefon i en kyrka (this could happen) för att kunna smsa mig. Jag uppskattade inte detta och blev ganska arg, men minns inte hur det slutade. Så vaknade jag idag.

 

Idag läste vi nya versioner av barnböckerna och rubrikens första del framtogs. Som jag sa på twitter: "barnboksvecka: Glutenintoleranta ankor, myrdialoger, potatisar i panik, en petflaska vid namn Petra samt keysmashande katter. Flawless." Så kul har vi på författarlinjen, yall. Nu är jag i Lund och firar in julen. Men först åkte jag med "snälltåget" (hahahaha can not cope) och där hade de ingen värme. Jag hade heller ingen mat, så att äta på acian express med pappa när jag kom fram var mycket, mycket uppskattat. Nu kommer här ett par små citat, och sen får det vara.

 

Jag: Jag vill skriva en barnbok om ankor.

Sigge: Har ankan någon ankagonist?

 

Hanna: Vad vill du ha för sallad? *rabblar upp*

Jag: Ta lite fucking tomat och så får det va så. Alltså...jag borde sluta svära åt sallad.

Hanna: Jamen jag svär ju som en jävla gris hela tiden. Du hör ju, jag måste fan göra något åt mitt språk!

Igår var det ju musik som vanligt och Åsa var inte där så jag och Anna fick ta hand om allt själva. Vi körde "who knew" och sjöng sviiiinhöga toner. Vi lyckades också uppleva en ny flickan och kråkan-highlight (och det finns ju många), när Anna skulle ta Åsas stämma och sjöng den falskaste tonen in the history of ever. Vi hade ett lagom hysteriskt skrattanfall åt detta.

 

Idag var vi lagom efterblivna i skolan. Alla var helt lost och det kanske är därför jag inte har gjort min uppgift ordentligt. Vet inte varför, orkar bara inte. Dumt. Men vi hade också berättarkväll och det var mysigt. Varm choklad (erkännande: Jag tycker om det), brasa och lite historier. Jag berättade om pojken och facklan. Det är min saga för folk som är otrygga i livet. Det är kanske inte bra grejer, men ändå. Alltså jag är så trött. Orkar inte mer nu, god natt. (det där lät ju sådär alltså.)

Olle: Så sjukt bra grejer! Fast...hans fru är inte lika coolt som han själv. Eller som Astrid då alltså.

 

Dagens emmlandsproblem är något jag brukar köra med på twitter. Nu drar vi in detta på bloggen också för att god damn. Vi rör oss mot en helt ny nivå av lyxproblem.

 

Jag har peppat hur länge som helst att vara här i december och verkligen bo här. Problem: jag är bjuden på två (!) fester helgen 6-8/12. Visst är det uppenbart att jag borde åka till Skåne och vara på dem? Ja, det kan man tycka. Men jag är helt beroende av att ställa in mig på saker. Jag är inställd på att chilla med livet här, kanske ha någon káffésöndag med Åsa eller bara umgås med fina människor. Det är ju en del av upplevelsen att bo här på helgerna! Jag har snart bott här en termin och bara varit här en (!) helg. Jag skäms. Samtidigt vill jag vara på fester med mina vänner, såklart! Det är ju inte direkt något jag får många av, om man säger. Men, och detta är ett stort men, jag ska ju vara i Skåne i tre veckor över jul. I oktober åkte jag ju spontant hem och hade en helt underbar långhelg. Höstlovet efteråt? Not so great. Första halvan alltså. Jag vill inte ha samma problem. Men jag kan ju för i helvete inte avstå från fester för att sitta hemma! Livet, alltså. Det här var inte alla faktorer, men nu är jag sur. Det är uppenbart vad jag borde och vad jag vill göra. De är inte samma.

Okay då, Annoushka. Mina engelska rubriker kan vara ganska långa. Men kan det passa bättre än så här eller? Har peppat att kunna ha den här rubriken sen jag hörde låten (två och ett halvt år sen). Där fick ni en inblick i hur seriöst mitt bloggande faktiskt är ibland...;)

 

Vi skriver barnböcker i skolan. Allmänt gulligt ju. Fick berätta för Sigge hur djupt starstruck jag är över att han är ihop med Greveholms-Astrid. Kul för honom. Eller nja, kanske inte. Igår hade jag en brutalt wasted dag i skolan, men det gör inget. Det fina här är att allting inte måste vara partytimes. Jag bara tar det lugnt och är i en bra känsla. Jag älskar att bo här, bara så ni vet liksom. Det var mest det jag hade att säga. Nu ska jag tänka mer på min barnbok.

Hej och hej och hej! (för ett hej räckte inte idag okay)

Nu är jag hemma efter några dagar in the huvudstad. När slutade jag skriva "Stockholm"? Ingen som vet. Jag kom i alla fall dit i torsdags och möttes av Hannah. Vi åt mat och sen åkte vi till den berömda (kanske inte sååå berömda( ungdomsgården. Där...var det ganska tråkigt. Nästan ingen jag kände och dessutom sminktema. Sen åkte vi hem till Rakel och Sandra och sov.

 

I fredags vandrade jag och Hannah runt i farsta. Vi åt på den berömda (på riktigt denna gången väl?) grillen och sen försökte vi hitta en tröja till henne. Det gick sådär alltså. Men vi satt på en kall bänk, drack cola och lyssnade på (och sjöng med till) musik som lät som om vi var i "ett afrika". Det kom då fram en man och frågade "är ni båda blinda?" och efter svaret ("nej, jag är blindare än hon") också om vi var syskon eftersom vi var så lika. Jag ville svara "nej, vi är ex-flickvänner faktiskt", men kände på mig att han inte var intresserad av den informationen så jag lät bli. Sen träffade vi en st Fredrik, fast jag hann inte träffa honom så mycket (vänta så säger man verkligen inte :o) innan jag åkte till sickla och vad Hanna uttryckte som en "kött-dejt" med Ronnie. Kan ni förresten svara på om ni tycker att det funkar med Hannah och Hanna eller om jag ska börja kalla någon av dem något annat i bloggen?

 

"kött-dejten" bestod av att vi åt mat och pratade om typ ingenting viktigt alls innan vi hämtade Onna. Jag har saknat Onna! Okay jag träffar henne jätteofta nowadays...men ändå! Vi gjorde inget särskilt på fredagskvällen vill jag minnas. I lördags chillade vi mycket med livet, men gick också in till sickla centrum för att köpa viktigt och såklart fika. Jag åt den överlägset godaste chokladkakan in the history of ever. :) Ronnie hade också musikquiz med oss och jag fick min allmänbildning satt på prov. Tack pappa för att du har lärt mig Yazoo, säger jag bara.

 

Vi skulle sen på kaninparty...fast det blev nästan inget av. Vi åkte bara på middagen, sen ville Onna hem och jag följde med. Men middagen var trevlig och vi fick ge Sandra sin fina födelsedagspresent: kött. För att det är vi. Vi spenderade sen festkvällen med att dricka hallonsoda, äta chips och sjunga när vi var på humör. Igår åkte jag hem med diktatorn som också var uppe. Så det blev samtal om allt möjligt och jag smakade något så fascinerande som smultronsoda. Konstiga grejer. Här kommer citat! Just det, rubriken sagd av Ronnie.

 

Hannah: Stiftelsen borde starta ett varumärke och göra produkter som "läppstiftelsen" och "täckstiftelsen".

 

Sandra: Nu när det är 2014...

jag: Det är 2013.

Sandra (djupt upprört): Vad vet du om saken?

 

Hannah: Jag är ju vegeterian nu, så jag kan inte äta schnitzel.

Carro: Varför? Just det, det är ost i det va?

 

Ronnie: Vill ni höra en bra låt?

Jag: Nej.

Ronnie: Då sätter jag på en dålig låt!

 

Onna: Gissa vad du får i present av oss! Det går att äta.

Sandra: Choklad! Choklaaaad!

Vi: Nej. Det är mat!

Sandra(tvärsäker): Cola!

 

Om det är mer har jag glömt det.:(

Det fucking snöar. Mitt liv är slut. Helt sant! Jag kommer inte hitta ut eller hem eller någonting! Whyyyy!

 

Men i övrigt har mormor varit här. Så nu är det rent och ny mat och grejer är inhandlat. Vi åt ute och köpte kakor från det bästa kafféet. det var mycket fint. Hade sen djupa samtal med mina förtrogna (Hugo, Hanna och Hannah...förvirrande) om fönstermänniskor och deras "syskon". Sjukligt fascinerande. Nu sitter jag och chillar med livet. Ska snart åka till the huvudstad och ha en förhoppningsvis underbar helg. Hoppas det inte snöar där. That´s about it.

(Mitt personportrett...)

 

Pandor och poesi följer inga regler

 

Att se sig själv, sina vanor och sin kultur utifrån är oerhört svårt för de flesta människor. Vi svenskar vet därför förvånansvärt lite om hur Sverige och det ”typiskt svenska” verkligen ser ut. En som har mer koll och gärna delar med sig av sina tankar är Laura Lungu, 21, som tillbringar hösten i Sverige för att studera. Hon bor egentligen i Rumänien och läser där engelska och svenska vid fakulteten för främmande språk i Bukarest.

 

Jag träffar Laura i biblioteket på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Det är på denna skola hon spenderat sin tid i Sverige; både som elev och bosatt på internatet. Hon ger ett otvunget intryck och att intervjua henne skiljer sig inte mycket från att samtala med en vän.

   ”Det blir obekvämt annars”, säger hon. ”Jag ser det bara som ett samtal. Annars blir jag pressad.”

   Om Sverige har hon mycket att säga. Nästan innan jag hinner ställa min första fråga kommenterar hon hur kallt och regnigt det är, jämfört med vad hon är van vid. På frågan om vad hon förväntade sig av landet innan hon kom dit, får jag ett antal svar.

   ”Jag hade läst om er matkultur, med surströmming och så, så jag trodde inte att jag skulle kunna äta. Jag såg mig själv äta hamburgare varje dag, men det gick faktiskt bra…när jag väl lärt mig kombinera maten rätt. Jag var också rädd för att inte förstå språket. Det behövde jag inte oroa mig för, visade det sig, men när den första personen jag träffade här pratade Göteborgska ville jag bara vända hem igen.”

   Detta för oss in på det svenska språket och vad i det som är svårast. Laura talar, efter två års studier, en bruten, men närmast flytande svenska. Hon säger att hon lärt sig svenska och engelska paralellt och genom det jämfört språken mycket. Därför är bland det svåraste för henne hur tid anges på svenska. ”Halv tio” och ”half past ten” betyder ju inte alls samma sak, vilket lätt förvirrar Laura. Förutom detta är det givetvis våra ologiska articklar, en och ett, som skapar problem.

   ”Jag låter efterbliven när jag försöker skilja på dem!”

 

Lauras relation till språk märks också på andra sätt, framför allt i hennes kärlek till att läsa och skriva poesi. Jag frågar om svenskan, enligt henne, är ett poetiskt språk eller inte.

   ”Både ja och nej. Det är inte ett uttrycksfullt språk, som till exempel franskan, men däremot väldigt visuellt. En svensk mening framkallar många bilder med väldigt få ord. Det är svårt för många andra språk, eftersom de har många fler former och böjningar än vad ni har. Jag tror att alla språk har sina vapen och ert är bilderna.”

   Hon nämner Tomas Tranströmmer som en favorit, just på grund av detta konsentrerade, visuella språk. Hon drar också paraleller mellan dikter och de kriminalromaner vi svenskar är så kända för utomlands.

   ”Ni måste hitta orden som väcker rädsla hos läsaren. ”Jag dödade henne.” ger ingen sådan, så det behövs mer slagkraftiga formuleringar. Det kanske är därför, delvis.”

   Men Laura älskar inte poesi bara för bildernas skull, utan också för att den inte följer några regler. Hon anförtror mig att just regler inte är något hon alltid uppskattar.

   ”Jag älskar pandor”, säger hon. ”De har så fina personligheter. De är ju utrotningshotade, så människorna försöker få dem att få barn…men de vill inte! De vill bara leka och äta. Djurparkerna försöker med allt, men de vägrar. De följer inga regler och därför älskar jag dem.”

   Även Laura vill gärna se sig själv som en rebell. Hon berättar att hon under hela gymnasiet dök upp på varje lektion, för att helt ignorera läraren och läsa böcker istället. Alla gör vi uppror på våra sätt, även om vi inte systematiskt utrotar oss själva.

 

Vi närmar oss slutet av intervjun, men ännu en visdom hinner Laura leverera.

   ”Ni…funderar så mycket på allt. Inte så att ni tänker mer än vad vi gör hemma, men ni diskuterar och accepterar mer. Om jag inte har samma åsikt som du, kommer du ändå att lyssna på och respektera vad jag säger. Så är det inte i Rumänien. Där blir det ofta slagsmål bara för att folk tycker olika. Det är mycket mer avslappnat här. På det sättet är ”lagom” väldigt bra. En diskussion är ett samtal och inte bara två personer som pratar utan att lyssna på den andra. Jag gillar det.”

   Precis så är det också att prata med denna eftertänksamma, men ändå glada och energirika unga kvinna. Det är ett samtal och det går inte att låta bli att ryckas med. Nu är det snart dags för Laura att åka hem och lämna Sverige bakom sig. Dock är det inte helt osannolikt att hon återvänder.

   ”Jag kanske läser på universitetet här, vem vet. Om det är menat så, blir det så. Jag kanske är töntig nu, men jag tror på ödet. Det finns en mening med att jag är här.”

   Jag lämnar biblioteket, med mycket att fundera på. Svenska språkets bilder, pandors motsträvighet eller varför inte hur någon som inte gillar regler, så gärna tror på ödet; en regel som omfattar allt.

Idag har väl varit en trivsam dag. En sån dag när jag avnänder ord som trivsam, tydligen. Jag sov sviiinlänge och gjorde inget vettigt fram till lunchen, som jag spenderade med klassfolk. Jag och Hanna vandrade sen in till stan och fikade på det bästa kafféet samt fotade till hennes uppgift (men inte min, wooo). Vi hamnade som vanligt i chock, väldigt ofta, som vanligt med henne. Skrev jag precis "som vanligt" två gånger? Emma, du är en idiot. Oavsett om du gjorde det eller inte eftersom du hellre undrar i skrift än faktiskt kollar. Can not cope. Mycket mer viktigt hände inte idag. Musiklektion förvisso, men den var ganska jobbig. Förutom när min mick ramlade ner och jag fick hänga över pianot och sjunga. För jag vägrade att inte göra det. Måste ha sett lagom charmigt ut. Nej vet ni vad, nu ska jag sova. God natt.

Olle: Jag väljer att ta det som en komplimang, fast det mest lät som något annat. ;) den sista meningen är dock bara onödig. Jag dansar enbart som människa och inte som blind. Punkt.

 

Idag har varit en bra dag, fast också lite konstig. Imorse började den (sluta börja meningar så) med att mitt tåg hem var inställt. Det gjorde dock inget för jag 1) slapp prata om Strindberg och 2) fick fika med mormor. När jag väl kom fram (en och en halv timme sen) åt jag lunch och hade lektion. Vi började spåna till vårt bidrag i julrevyn och vi kom igång! Som vanligt när författarlinjen gör något blir det helt jävla konstigt. Jag älskar oss.:) vi grät av skratt och spekulerade i allas mysteriska liv. Och var i chock. Såklart.

 

Sen fick jag den fantastiska frågan "Emma! Kan inte vi äta skräpmat?" av Åsa. Jag svarade såklart med "jag trodde aldrig du skulle fråga!" så Sibylla it blev. Där åt vi och pratade om en massa halvdjupa saker. Sen plockades vi upp av Anna och Johanna, och vi begav oss på en av våra klassiska hemmakväll-resor. Mycket trevligt, var detta, och speciellt godiset jag köpte där. Nu är jag färdigbloggad. Rubriken är från pang prego och helt irelevant. Den kan möjligen ha någon koppling till ett samtal jag och mamma hade igår. Vi vet inte detta.

Alltså vad fan har jag gett mig in på egentligen? Varför finner jag mig själv plötsligt i en maktposition? Jag vet ingenting om det här. Jag vet ingenting om någonting! Och plötsligt är jag officiell och tror att jag ska förändra något. För det var ju så. Jag ville komma in på insidan och förändra något. Men vad pratar jag om? Vad tror jag att jag ska förändra? Jag kan inte förändra någonting för jag vet ju fortfarande ingenting! Och vad vill jag ens? Jag minns inte! Jag minns inte ens vad jag själv tänker. Förstår ni då hur jävla mycket jag är ute och cycklar eller? Jag vill ju inte vara med. Eller alltså. Jo, på ett sätt är det klart jag vill det. Fina folk och sådär. Men alltså what? Hur hamnade jag här? Hur gick jag från "nej!!!!!" till "jamen varför inte?"? Såhär jobbar inte jag! Eller jag gör ju uppenbarligen det. Och nu kommer jag ingenstans. Nu förväntas jag kunna saker. Om inte av andra så av mig själv. Så kan någon påminna mig om vad jag håller på med? Tack.

Shit is going down. Literally. (Not literally.)

 

Ja, igår var jag på gayklubb med gänget och en massa annat fint folk. Fast först firade jag  ju mormor och det var allmänt trevligt. Vi pratade om...dörrvalv. Eh. Ja. jag vet inte. Sen åkte jag till Malmö och väntade väldigt länge med folket på att det skulle öppna. Men vi pratade och hade trevligt, och jag fick ungefär 28 kramar av Isa. Hon är nog den bästa på att kramas som jag känner. Så är det.

 

Sen kom vi in och jag (drumroll if you please) dansade. Helt sant! Jag hade ett klassisk I will survive-moment med Elin och Mikka, hoppade omkring med Vera (nej inte den Vera) och Bernard (nej inte den Bernard...utan...(drumroll again please)...min käpp! Bernard Frank Showel Rävås, heter han.) och var allmänt awesometastic. Jag drack dock inte. Det är ju för tråkigt med sånt alltså. Pepsi, drack jag. Det behövdes. Och det var en jättebra kväll, som slutade med att vandra genom Malmö med Mikka som hade jäääätteont i fötterna och ledsagade för första gången. Mamma hämtade mig (<3333) och jag kom hem.

 

Idag har jag varit på stan med mamma och pappa, för att äta ("vad som helst med pommes!" jag lever upp till mitt nya jag, bakis eller inte) och kolla på konst. Det var mammas kompis/körledare/före detta lukkan-chef (syftningsfel:o) Jeanet som hade målat. Sjukt trevlig, är hon. Nu är jag inne i en avslappnad-bubbla och går runt och ler här i huset. Typ allt är fint.:)

Det har varit dåligt med bloggandet lately, jag vet. Men ärligt talat har jag haft väldigt lite att säga. Jag har mest slitit med min intervju, som var veckans mardrömslika uppgift. Jag har också städat. Spännande va? Igår läste jag också tof, som min tredje fanfictionbok förklaras (sjukaste: nästan ingen som läser min blogg kopplar det där...) och skrattade så jag inte visste vad. Det är en sjukt konstig bok, det där, och då ska den ändå vara normalast. What. Men nu är jag i Skåne (igen:o) och chillar med livet inför en kaoskväll. Det kommer bli exceptionellt awesome. Så, nu har jag bloggat. Det känns bra.

-Fin morgon med skivor (det är underbart med skivor på morgonen har jag märkt) och att bara ta det lugnt

-Fläskpannkaka till lunch wiiieee

-Fick höra att jag var en "rolig bitch"...what

-Satt och pratade med Hanna om livet och annat djuuupt i två-tre timmar

-Alexzandra meddelade att alla barn var som alkoholister...once again what

-Sen en sviiinbra musiklektion med mina favoriter, som vanligt! Vi bestämde ett program till julfesten och det blev precis de låtarna jag önskade mig. Sen sjöng vi lite nytt och läraren började med att säga "den här låten går i d-moll." yes. Vi satte dessutom flickan och kråkan like crazy, wiii!

-Mammas band hade en spelning ikväll och jag fick höra via telefon. Det var awesome!

-Avslutar kvällen med äppelpaj, crazy Town och cola. Livet equals fint.

 

(Egentligen har vi journalistvecka och jag har paniiik men ja. Positivt tänkande.)

 

Peppig/vanlig del:

Idag åkte vi alla till Jönköping. Alla andra gick på museum, men jag gick istället på ett möte på arbetsförmedlingen eftersom jag ju har gått och blivit arbetsledare. Lyckligtvis var diktatorn där och stöttade mig. Jag kände mig som en kanin i strålkastarljus. Det är inget uttryck, säger Anna. I och för sig verkar hon inte ha hört så många uttryck, så jag vet inte. Then again, jag verkar säga en massa saker som inte finns. Tydligen kan man till exempel inte känna sig neutral? What? Mamma skrattade oproportionerligt mycket åt mig när jag sa så. Jag fattar inte. :( i alla fall, gick mötet faktiskt riktigt bra. Efteråt var jag dock "i chock" (som Hanna skulle ha sagt...och vad konstigt det blir att stava Hanna utan h på slutet! Fast lätt att hålla isär dem på det sättet) skulle säga, så vi köpte choklad och cola och satte oss på en bänk för att chilla med livet. Där diskuterade vi vad som egentligen kan räknas som bord (inte mitt ben, tydligen) och jag uttalade meningen "här är jag och min kompis ordföranden", som uppenbarligen var mycket rolig. If you say so och sådär. Jag anslöt mig sen åter till klassen, för fika (nej jag fikade inte direkt efter chokladen, men satt med) och en massa diskutioner om framför allt crushes. Mest Hannas. Hon har många. ;)

 

För övrigt är jag eventuellt världens sämsta vän för tillfället. Svarar aldrig i telefon, är dålig på att trösta, you name it. Men såna perioder har kanske alla. Det är en hostess-dag, om det sa någon något. Det sa nog ingen något. Men så är det. Därav rubriken. Det sa ännu mindre. Sorry. Tänkte förklara men orkar inte spendera mer bloggutrymme på sånt som redan är sagt. Så kan det va. Där kände jag att det tog stopp i bloggandet, så ha det bra och sånt.

(Uppgift: Vi ska skriva om ett konstverk som just nu står i Nässjö konsthall, och sen läsa upp våra alster där (exciting enough). Detta blev mitt. Kan tilläggas att verket består av en uppstoppad kråka som hänger mitt i en kub av plastbitar, i trådar i taket. ...yeah.)

 

Plastfågel

 

Du har fastnat i något

Du inte förstår

En symbol för det fula

Så vacker, ändå

En kub av förebråelser

En tyst demonstration

En sönderriven världsbild

En nutidsreligion

Du är instängd i dubbelmoral

Upphängd i en fängelsetråd

Över allt hör du samtal

Människornas oknäckta kod

Du omsluts av det vita

Av alla våra fel

Ditt inre är trasigt

Din fjäderdräkt är hel

Du flyger inte längre

Fågel, svart kontrast

Du är som vi, egentligen

Vår värld är också plast

Hej och sånt! (Undrar om jag någonsin kommer våga mig på ett ensamt "hej"? Förmodligen inte)

Idag har varit en lång dag, fast jag inte har gjort något alls. Eller ja, något har jag ju gjort, men ändå. Jag har skrivit ett helt okay mötesprotokoll, till exempel. Sjukaste. Sen spenderade jag kvällen med pappa. Vi hade en mycket seriös diskussion (det där lät ju bra, verkligen) och sen såg vi något så historiskt som en oförutsägbar och bra film. Det är inte ofta det händer. Vi såg också helt underbar brittisk standup, och nu sitter jag här. Känner att jag möjligen kan vara på väg in i en sån där treveckorsilska. Eller så är det bara just nu. Ingen som vet.

 

Annan sak jag tänkt på idag:

Hur kommer det sig att jag aldrig kan titta tillbaka på något jag gjort och vara nöjd med mitt agerande? För att jag utvecklas, I guess, men ändå. Inte ens med tidigare i år är jag nöjd. Läste lite facebook-meddelanden idag. Och jag skäms. Det hysteriskt trevliga tonfallet och de formella svaren jag fick tillbaka. Alla de dubbla signaler jag predikat om var som bortblåsta och bara en idiot tog inte hinten. Idioten var jag, tydligen. Tänk om man visste sånt i förväg. Aaaanyway...god natt.

Rubrik sagd av mig, naturligtvis. Jag är som jag är. Och idag (igår) var jag i Malmö med Olle och Isa. Det blev först kaos med hur jag skulle komma dit och det slutade med att jag väntade på ett random espresso house i 40 minuter. det var...ensamt. Jag gillar inte konflikter ifall någon undrar. Fast vem gör det? Aaaanyway, jag hade glömt hur mycket jag tycker om dem. Sådär som jag gör ibland med de flesta. Glömmer alltså, inte tycker om. Det gör jag mer än ibland hoppas jag. Fast det hoppas jag inte utan jag vet det. Hursomhelst...back to the ämne. Vi köpte mat på en massa olika ställen (fast inte jag, och det gör att jag nu är sviiiiinhungrig. Borde göra något åt det. Orkar inte.) och pratade om tatueringar, mammor, idioter och lite brölande som sagt. Nu borde jag sova och det här inlägget är ju mest kaos. Jag älskar att rubriken ser sådär långinläggig ut, men sen så var det inte det. Surprise surprise alla läsare. Sjukt att jag faktiskt har sådana these Days. Hej till er, ni är bäst. Jag har typ...sex stycken! Eller kanske fem. Jag vet inte detta. Ändå sjukaste! Det har jag nog inte haft sen typ...när min blogg var dålig. Hm. Betyder det att den är dålig nu också? Om man tittar på just detta inlägget, är svaret nog ja. I och för sig är det såna här inlägg jag själv gillar att läsa mest när jag läser om mitt skit. Vilket jag snart får göra, för snart är det tusenpunkterslistetimes! Okay, om en och en halv månad. Men jag har peppat i flera månader. Jag vill ju läsa vad jag har tänkt under detta år egentligen! Jag kommer inte ihåg längre. Säkert inte så mycket överdrivet spektakulärt. Det där vet ni nog bättre än jag. Och jag skulle ju sova! God natt förihelvete.

ps. Fuck you with a showel.<3

Hej folk!

Den här dagen började mycket mögpuckat. Jag sov aaaalldeles för länge och vaknade med en huvudvärk som inte är av denna världen (för att vara jag). Så jag låg mest och undrade vad meningen med livet var och hur jag skulle fylla de nästkommande dagarna. Det var ganska miserabelt, helt enkelt.

 

Räddningen blev min syster. Och glass. Och chokladsås som stelnar. Bästa uppfinningen ifall ni frågar mig. Dem lite mysteriska rubriken kommer från en hiphop-låt. Jag och syster skrattade väldigt mycket åt den och också andra liknande låtar (speciellt om de innehåller trumpeter). Nu svalde jag också min stolthet och tog en ipren, så jag mår mycket bättre. Här kommer några citat, för det var länge sen:

Melissa Horn (natten på hotellet): Vad vill du ha att dricka?

Mamma: Smultronbål!

 

Jag: Varför har vi ens köpt vaniljglass?

Sara: För att vi ska kunna ha såser på den!

Jag: Bra anledning, faktiskt.

 

Sj-ledsagare i Nässjö (som för övrigt är alldeles för jobbig): Det är mycket bättre i södra Sverige. Allt är grönare där.

Jag: Fast vi är i Södra Sverige.

Hon: Jomen som i Malmö och Danmark.

...För Danmark ligger ju i södra Sverige...

(Ingen uppgift, men jag inspirerades av Emmas text och så kom detta. Vet inte alls vad det är.)

 

Ibland

 

Ibland kommer rädslan tillbaka. Då skrämmer tystnaden, som när jag var liten. Då ligger det monster på min stol. Slemmiga, små monster. Om jag sätter mig på dem kräks de. Det vet jag, fast de aldrig faktiskt är där. Jag kan inte veta förrän jag satt mig. Skulle vilja kunna se efter ibland.

 

Ibland gör det ont att allt blev som det blev. Att jag är som jag är. Så lite kvinna, så lite djur. Att jag aldrig fick en victoriansk kyss. Att jag aldrig håller käften, ens i fem minuter, ens om mitt viktigaste. Att jag aldrig varit ett med någonting eller någon. Kanske inte ens med mig.

 

Ibland minns jag. Då flyter nätterna, oron, blodet och tårarna upp till ytan. Då sväljer jag och tänker på vad som kunde ha varit. Vad som faktiskt var. Oftast är det bara ord. Det och allt annat. Ord är lättare än känslor. Ord står kvar, oföränderliga. Känslor är det enda jag aldrig kan vara helt säker på. De ordnas inte in i mina raka linjer. Ord är struktur. Som jag.

 

Ibland ser ord ut som mina tankar låter. Strukturerat kaos.

(Uppgift: Skriv ett kåseri.)

 

The tree of boredom

 

När jag slutade första året på gymnasiet, firade jag och min mamma med ett biobesök i Malmö. Jag var på dåligt humör, vilket kan bero på att jag tidigare på dagen tvingats sjunga Ted Gärdestad för ointresserade byggelever, och ignorerade därför mammas frågor om vilken film vi skulle se. Det blir säkert bra, resonerade jag, oavsett vad hon väljer. Just den här filmen hade en arbetskamrat till henne rekomenderat och dessutom var den nästan slutsåld. Allt såg lovande ut. Det ingen av oss anade, var dock att vi bokat biljetter till något så skräckinjagande som kultur.

   Filmen hette ”the tree of life” och inleddes med ett dödsfall. Vem som dött och hur det hängde ihop med en eventuell handling, fick vi vänta både länge och väl på visshet om. De följande minuterna upptogs av en kvinna, som oavbrutet bad till Gud. Efter filmens slut konstaterade jag att Gud antingen var väldigt pratglad eller inte alls hörde henne, för dessa monologer (av vilka knappt ett ord gick att höra, då kvinnan alltid verkade för upprörd för att göra sig förstådd) återkom med jämna mellanrum under filmen. Nåja, tänkte jag, de flesta filmer inleds ju lite långsamt. Det börjar säkert hända saker snart.

   Om man med ”hända saker” menar en tjugo minuter lång naturskildring innehållande en dinosaurie, hade jag helt rätt. Nu kanske ni tänker att ”hon överdriver! Det där med dinosaurien går ju ingen på!”, men så är inte fallet. Filmen innehöll faktiskt inte bara en, utan två dinosaurier; en mamma som dödade sitt barn. Till och med jag förstod symboliken i detta, då filmen senare visade sig ”handla” om relationen mellan en pojke och hans pappa. Det visade sig att det var pojkens bror som dött och deras mamma som mumlade till Gud. Vi fick följa familjen och dess kalla far- och son-relation, med konstant latin-opera i bakgrunden. Just det här kan faktiskt verka helt okej. Tyvärr distraherades tittaren av saker som en strand fylld med människor i trans och att mamman vid ett tillfälle fick för sig att flyga runt i luften lite, mitt i en helt vanlig scen. Vissa skulle kalla det ”originellt” och ”nyskapande”, men jag väljer ”obegripligt” och rentav ”töntigt.”

   Tro nu inte att jag försöker förlöjliga filmen bara för att den anses ”kulturell.” Jag hade mer än gärna älskat och förstått den. Men det är ju just det, att finkulturen ofta är mer eller mindre oförståelig för ”vanliga människor.” Jag har aldrig sett någon lämna en biograf under pågående visning, men i det här fallet var det inte en, utan många, som gav upp. Jag kan inte tycka att de gjorde fel. Självklart måste inte allt vara komersiellt och hollywood-kletigt; men om man nu har slitit så mycket med symbolik, är det då inte en bonus om så många som möjligt förstår vad du säger? Jag har aldrig förstått meningen med att nå ut till några få väl valda, istället för många. Eller vad vet jag? Det kanske var filmskaparnas avsikt att få mig och min mamma att yla av frustration och rastlöshet hela vägen hem? I så fall lyckades de; och jag kunde svära på att frekvensen på våra förtvivlade bröl sänktes, för att efterlikna dinosaurier. Jag kände mig lika ihjälstampad som urtidsdjursbarnet i den film, möjligen skapad av neandertalare, jag dessvärre inte gick ifrån.

Hej från Skåneland!

Jag kom hem igen ikväll och det för att jag idag såg Melissa Horn! Hon var lika underbar som vanligt (tredje gången nu ju :o) och hon spelade nästan hela den nya skivan. Och hon spelade Hanna (låten, därför jag stavar så konstigt)! Jag blev helt lycklig. Hennes musiker är seriöst grymma och där fanns också en norsk och söt förbandsgrabb. "Här kommer en sång till om död." jag bara älskade honom. Och Melissa. Och allt, just då. Hon vet hur en deppig situation ska gestaltas, den där. Nu ska jag lägga upp texter och sen tråka. Sen när blev Skåne så tråkigt?:o

Alltså idag...jag vet fan inte. Jag har inga gränser. Inte ledsen, bara uppfylld. Just nu är jag i skolan och rubriken kommer från Anna. Vi går igenom kåserier. Fun times. Men jag vet inte, på riktigt. Hamnar i gamla mönster. Pratar sådär hysteriskt, kommer på mig själv med referenser som verkligen borde försvunnit. Skulle helst dammsuga hjärnan. Få bort, ta bort allt jag inte vill tänka på. Vill slippa ha såna här dagar lite hela tiden. Nu pratar alla om hundar. Jag kommer med meningslösa inlägg. Nu ska vi läsa, jag måste hålla käften. God natt.

Nejmen hejsan och sådär!

Annoushka(älskar alla random stavningar): Ja, jag med! Det var säkert awesome.:)

 

Idag har jag haft en mycket bra dag! Den började med en trevlig morgon och sen introduktion till veckans tema, krönikor och kåserier. Jag är sjukligt pepp på detta. Vi åt sen lunch och jag överraskade alla, allra mest mig själv, med att dricka varm choklad. Ett mycket bra beslut, måste jag säga.:)

 

Sen åkte vi till Nässjö konsthall och tittade på...konst. Typ. Vi ska läsa upp texter om denna där, which will be very exciting. Vi klassfikade på ännu ett fantastiskt konditori, där jag åt den största och godaste chokladbollen någonsin (och det säger ju inte lite) och sen skrev vi och pratade i datasalen i några timmar. På kvällen hade vi ju också musik och det gick hur bra som helst! Jag och Åsa satte precis allt och jag kunde till och med ta snygga stämmor, spela piano och allmänt sjunga bra! Wiiiii! Så allt är bra i Emma-landet.:)

Annouschka: Alla citat var ju mer eller mindre kränkande (fast inte det på pizzerian som ingen av oss kommer ihåg), förutom detta:

-Var är vi?

-vid simhallen.

-Då vet jag var vi är! Vi är vid simhallen!

Stevie: Wiii you´re back!:D

 

Så, det är måndag (no really). Jag lyssnar på Melissa Horn och älskar detta med att ha fysiska skivor. Det är väldigt behändigt och allt vad det heter. Så vad har hänt idag? Jag har knappt haft något måndagsrage (sjukt ju) och dagen har flutit på smidigt och händelselöst. Har pratat med diktatorn, haft litteraturhistoria och annat sånt som jag ofta gör. Nu ska jag snart sova, så det blev ett kort och ointressant inlägg. Det var väl deppigt...eller något.

Hej alla random och inte lika random folk!

Jag är just nu så trött att det inte finns gränser, vilket ju inte brukar vara det absolut bästa för mitt bloggande, men jag ska göra mitt bästa. Jag har ju avslutat mitt lov med att åka land och rike runt. Och vi börjar från början.

 

I torsdags morse mötte jag lilla Agnes, för att åka mot huvudstaden. Vi började med att köpa den bästa färdkosten någonsin: mini-dammsugare/chokladbollar, kinderägg och cola/smoothie. Mycket bra grejer. Vi satte oss i vår kupé (alltså inte vår, men det var en kupé och det är ganska coolt) och pepplyssnade passenger inför konserten som var anledningen till vårt besök dit. Jag satte på de två skivor jag hade på shuffle och sen försökte vi skapa historier kring låtarna. Vi kom fram till att passenger...var rädd för vatten. Vi hade överväldigande bevis, faktiskt! Vi kom slutligen fram och träffade Onna och Sandra! Wiii! Vi umgicks en stund och åt chips och fick en massa läsk av Carro som dök upp lite improviserat.

 

Sen...var det dags för konserten! Det var sviiinbra! Förbandsgrabben, Stu Larsen, var helt gudomlig och vi ville gifta oss med honom. För övrigt hoppas jag verkligen att ljuden från köket är Joel som äntligen städar upp efter sig. Det verkar han helt ha slutat med. Mature. I alla fall, konserten var det ja. Passenger själv var ju såklart helt underbar. Det är inte ofta en publik först kan vara knäpptyst och sedan helt plötsligt börjar klappa, stampa och allsångssjunga. Jag tog, såklart, i för kung och fosterland och Agnes skämdes inte ens! Sånt är bra tycker jag. Han var jättetrevlig mot oss i publiken (konstigt som det kan låta) och sjöng en massa rörande och på något konstigt sätt deppigt hoppfulla låtar. Det bästa: Han gjorde en cover på sound of silence och spelade därmed d-moll i säkert en halv minut. Det var något av det finaste jag upplevt. OBS: Helt sant! Vi gifte oss med passenger också. Tre gånger var. Det betyder åtta bröllop. Lite dyrt, kände vi. På vägen hem spårade vi ur och sjöng låten "fucking fucking honesty" (ja, det hade en backstory, men jag orkar inte dra allt det där nu). Agnes är bäst.<3

 

I fredags bestämde vi (jag, Agnes, Onna och Sandra) oss för att, heeelt otippat, åka och fika på espresso house. Kladdkaka till frukost: Ja. :D sen delade vi upp oss och jag och Agnes åkte in till Stockholm-landet. Vi fascinerades över stan i allmänhet (och med "vi" menar jag Agnes) och sen åkte vi hemåt igen. Eller ja...inte jag. Jag åkte nämligen till Växjö för syd-kickoff! På tåget spårade jag och Agnes ur ännu en gång och fick för oss (jag stavade precis oss med å...what is this I don´t even) att avsluta alla ord med Andy. Det beror på att Agnes har fått för sig att mina kära vänner och bloggläsare Sandy och Marie heter "Sandy and Mandy" (med texas-axent). Så vi kallade varandra för dessa namn och benämnde allt annat som blablabla-andy. Vi bad om ursäkt till alla medpassagerare många, många gånger om ni undrar. Annan kuriosa om resan: Vi var inne på 5 (!) olika prässbyråar (så heter det nog inte) och lyckades lura ett antal människor (ofta omedvetet) att vi inte var svenska. Såna är vi.

 

På kickoffen hände det en massa grejer. Jag umgicks en massa med diktatorn,, Anna och Robert. På fredagskvällen var det mest anmärkningsvärda som hände att jag och Anna gick runt i rummet, såg dumma ut och ropade "wiiii!". Vi två är inte alls bra för varandra, har vi upptäckt. Men vi bryr oss inte, för vi tycker om det. Vi spenderade den mesta tiden med att prata Tatiana-svenska och krama varandra lite hela tiden. Alla blev lagom trötta på oss. Den kvällen bedrevs annars mest med pratande om allt möjligt mysteriskt. Igår hade vi läskigt långa möten under mycket, mycket tryckande av händer. Nu kommer jag antagligen trycka varje hand jag stöter på. Rubriken uppkom också då. Det var jag som spontant utropade detta, liiiite för högt. Det var ganska befogat. Kanske. På eftermiddagen sjöng jag, med komp av diktatorn, min bästa version av nedslag någonsin. Min första låt, om någon minns detta. Vi åt grekiskt och jag vandrade lite med diktatorn innan mer umgåsande följde. Idag slet vi med mötet lite mer och konstaterade att Gud finns. Så jobbar vi. Nu hände det oundviktliga: Jag är för trött och orkar inte blogga mer. Vad har jag glömt skriva om?