Ibland

(Ingen uppgift, men jag inspirerades av Emmas text och så kom detta. Vet inte alls vad det är.)
 
Ibland
 

Ibland kommer rädslan tillbaka. Då skrämmer tystnaden, som när jag var liten. Då ligger det monster på min stol. Slemmiga, små monster. Om jag sätter mig på dem kräks de. Det vet jag, fast de aldrig faktiskt är där. Jag kan inte veta förrän jag satt mig. Skulle vilja kunna se efter ibland.

 

Ibland gör det ont att allt blev som det blev. Att jag är som jag är. Så lite kvinna, så lite djur. Att jag aldrig fick en victoriansk kyss. Att jag aldrig håller käften, ens i fem minuter, ens om mitt viktigaste. Att jag aldrig varit ett med någonting eller någon. Kanske inte ens med mig.

 

Ibland minns jag. Då flyter nätterna, oron, blodet och tårarna upp till ytan. Då sväljer jag och tänker på vad som kunde ha varit. Vad som faktiskt var. Oftast är det bara ord. Det och allt annat. Ord är lättare än känslor. Ord står kvar, oföränderliga. Känslor är det enda jag aldrig kan vara helt säker på. De ordnas inte in i mina raka linjer. Ord är struktur. Som jag.

 

Ibland ser ord ut som mina tankar låter. Strukturerat kaos.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0