En massa flödesskrivning
Hyddan av filtar och papplådor
Han tyckte verkligen att det här var ett fullgott hem. Jag fick ont bara av att se på det. Han stod där, mitt bland högar av böcker, tidningar och annat löst krafs och sa ”känn dig som hemma”. Jomenvisst. Sov han här, på riktigt? Snälla säg att köket är bättre. Snälla säg att han inte har kartonger på köksbordet. Gud, eller någon, hörde inte min bön. Det fanns lådor där också. Han åt på en låda. Diskbänken vågade jag inte titta på. Var fan skulle jag börja? Hur skulle jag någonsin kunna ”känna mig som hemma” i ett sånt här jävla kaos? Var skulle jag ta vägen? När gick sista bussen hem till mamma? Kunde jag gå utan att vara oartig? Sen när behövde jag bry mig om artighet i mitt eget hem? Mitt hem. Det här var inget hem. Det var bara en hydda och att han låtsades något annat var patetiskt.
Den röda stegen mot äppelträdet
Det här var svårare än vad jag hade tänkt mig. Stegen såg ranglig ut. Heter det så? Jag tror det. Spelar det någon roll vad det heter när jag har ramlat ner? Förmodligen ja. Förmodligen kommer jag ligga och störa mig på det där ordet i sjukhussängen. Peter kommer att stå bredvid och säga ”du klarade det inte. Det blev ingen äppelpaj.” I refuse, I refuse, I refuse! Jag ställde mig på stegen och lät det röda håret falla fritt, som om jag vore hayley williams och melissa horn i ett. Det skulle bli en sån jävla äppelpaj. Han skulle få se, den jäveln. Han skulle märka att gav man mig en utmaning, så kunde man ge sig fan på att jag gjorde det. Andra stegpinnen. Shit is gonna go down. Det knakade betänkligt. Heter det betänkligt? Skit i det, nu kör vi. Tredje pinnen. Kan någon bygga stegar av annat än pinnar eller? Så jävla riskabelt…
(Authors note: Jag tror inte att hon klarade det...just sayin...)
Inte för att regler alltid följdes
Inte för att regler alltid följdes
Inte för att allt inte luckras upp
Men jag kan inte, vill inte
Ta bort provisoriskt
Ta bort oskarpt och förvirrande
Ta bort gråskala
För regler är begripligt
Inte för att regler alltid följdes
Men för att jag får
Måste
Inte kan göra annat
Hur bryter man en regel?
Hur slår man sönder allt?
Substanser hjälper inte
Allt blir bara tomt
Konturlöst
Att hacka tänder är inte frihet
Att flödesskriva är inte heller frihet
Allt hänger samman här
Här följs alltid regler
Finns det mediciner mot sånt?
Antagligen inte
Inte utan diagnos
En sån skulle man ha
Det är en regel, ju
Den hade jag följt, om den fanns
Men så funkar inte världen
Så funkar inte jag
Regler följs aldrig
Men jag vill
Måste
kan inget annat
Ta bort allt brutet
Ta bort, för jag kvävs
Ta bort luddigheten
Ta bort den fria viljan
Bara lite diktatur
Bara lite mer regler
Han som hoppar av bussen
Alltid på samma hållplats. Alltid utan att se sig om. Självklart, som om det inte var något konstigt alls att gå av bussen mitt i ödemarken. Jag undrar om han bor där. Om det är där han har sitt hem. Någon som väntar på honom. Om någon håller om honom och säger fina saker. Om någon ens finns så långt ut. Det kanske bara är just en busshållplats? Vad vet jag. Ändå är det allt jag vill; att veta. För det är något med sättet han går av bussen på. Något med det självklara fångar mig. Något med håret, som lockar sig i nacken och axlarna, som ständigt är spända. Något med det gör mig torr i nunnen. Det är inte bara som jag säger. Och mest av allt är det något med detta att han inte ser sig om. Han behöver inte bli bedömd av mig, fast vi ses varje dag på bussen. Han behöver inte bli älskad. Därför älskar jag honom. Jag har inget val.
Pojken i berget
Fiolen hörs på långt håll. Var du än är, kan du höra honom spela. Det är pojken i berget. Han är en del av stenen, omöjlig att skilja från den. Han spelar. Varje dag och varje natt spelar han och sångerna är för oss andra obekanta. Någon försöker ibland sjunga med eller stampa takten, men då drar han alltid ifrån. Pojken i berget, vår stenpojke, stoppar aldrig för något eller någon som kommer i hans väg. Ingne har sett honom äta eller sova. Ingen har sett honom le eller gråta. Ingen har hört honom skrika eller skratta. Ingen vet vad han tänker. Men spela, det kan han, pojken i berget. Spela fiol, så det hörs i varje hus och vibrerar i varje själ.
