Fast sönder ändå
Fast sönder ändå
En ung man skyndade genom höststaden. Hans jacka var tunn och korgen han bar på såg ut att väga en del, men ändå räckte hans leende från öra till öra. Fötterna vidrörde knappt marken, så lätta var hans steg. Att mannens axlar var en aning spända verkade han inte ens märka. Målet för hans promenad var en park, en bra bit från centrum. Han ökade takten ytterligare, när han fick se en annan man stå lutad mot ett träd.
”Jag tänkte att vi kunde ha picknick!” Leendet blev ännu större vid mötet med den andra mannen. Han, i sin tur, såg skeptisk ut.
”Här ute? Du vet att det är oktober va?”
”Vadå då? Det är inte kallt och du har ju vinterjacka. Titta här. Ost, kex, vin, varandra…vad mer kan vi önska?”
Den skeptiske såg ut att önska en hel del mer, men sa inget. En medhavd filt väcklades ut och männen satte sig ner för att äta. Den leende hade tänkt på allt; fina vinglas, den bästa ost som gick att hitta och en högtalare till mobilen, så att beethovens violinkonsert i d dur fyllde tystnaden.
”Du har verkligen tänkt igenom det här, va?” Den skeptiskes blick började mjukna.
”Klart jag har. Det är ju inte vilken dag som helst eller hur? Det är ju vår dag.”
”Jo, det är väl det. Att du alltid kommer ihåg sånt.”
”Något ska du väl ha mig till. Jag kommer ihåg saker och köper vin.”
”De två viktigaste sakerna här i livet, om du frågar mig.”
”Om nu att komma ihåg saker är så viktigt, varför glömmer du då allt jämt?”
”Varför skulle du behöva komma ihåg saker, om jag inte glömde bort dem?”
Åt det skrattade båda. Den leende korkade upp vinflaskan och hällde upp i glasen.
”Shit vad gott det här ska bli”, suckade den skeptiske och tog en klunk. ”Jävlig dag på jobbet.”
”Vad hände?”
”Allt. Vill inte tänka mer på det.”
”Du behöver inte tänka. Jag föreslår att du äter istället.”
”Att äta slår alltid att tänka. Tänkande är så jävla överskattat i samhället.”
Den skeptiske, som nu verkade ha glömt kylan, blev så exalterad av sina egna ord att lite vin rann över kanten på hans glas och ner på filten. Innan han hann notera detta, var den leendes hand där och torkade upp vinet med en hastigt framplockad servett.
”Du borde trycka upp en t-shirt med det där.”
”Det har du rätt i. Tur att du tänker åt mig.”
”Så jag ska minnas, tänka och köpa vin?”
”Och trycka t-shirten åt mig, om det går bra. Du får bra betalt…jag lovar.”
de fortsatte äta. När stråkarna avbröts av den leendes telefonsignal stelnade skrattet.
”Hallå? Hej! Du, jag kan inte prata just nu, men kan ringa imorgon om det funkar? Bra, vi hörs. Hejdå.”
”Vem var det?”
Den skeptiskes käkmuskler spändes.
”En kollega.”
”Som ringer nu? Tror du jag är dum eller? Vem är han?”
”Kasper, snälla, det är en tjej. Vi jobbar ihop. Vad är så konstigt med det?”
”Du tror alltså faktiskt att jag är dum. Som om det inte syns på dig att du ljuger!”
Kasper ställde sig upp och fokuserade den sittande mannen med blicken. Den hastiga rörelsen fick vinflaskan att välta och dess innehåll rann över filten. De dynamiska fiolerna tystnade och kexen blev genomblöta.
”Vad gör du? Du har precis förstört min mobil!”
”Nejmen, så hemskt! Då kan ju ingen ringa dig! Och det är väl jävligt viktigt, va?”
”Ja, till exempel du!”
”Ja, till exempel. Men också någon annan eller hur? Så tråkigt då att du inte kan ringa upp imorgon. Tragiskt, faktiskt.”
Kasper gick fram och tillbaka över det höstkalla gräset. Den sittande log inte längre.
”Vad fan tror du egentligen, Martin? Tror du att du kan behandla mig hur som helst? Att jag ska acceptera vad som helst? Tror du det va?”
”Nej, nej, det är klart jag inte…”
”Håll käften! Du vill bara skada mig, visst är det så? Är det så?”
”Kasper, änskling, du förstå…vad fan?”
Knytnäven träffade ansiktet med ett krasande. Martin föll baklänges och hans kropp blev ett öppet mål. Blodet rann in i hans öppna mun och han försökte hosta, men skon mot revbenen hindrade honom. Han ville skrika av smärta, ropa på hjälp, men ur strupen kom bara gurglande läten. Kasper gav sig inte. Slagen och sparkarna markerades med hetsiga, retoriska frågor och oåterkallerliga förolämpningar.
Sen, lika plötsligt som han började, slutade Kasper att slå. Han sjönk ner på huk bredvid Martin och försökte få kontakt. Martin rörde sig inte. Kasper slet upp mobilen ur fickan och slog 112 med darrande fingrar. Samma fingrar strök sen blodiga hårtestar ur Martins ansikte, enda tills sirenerna bröt tystnaden. De två männen hjälptes in i ambulansen och resterna efter picknicken städades upp av hjälpsam personal. Kvar på marken låg flaskan. Märkligt nog var den intakt. Tom och kall låg den i gräset, utan att någon såg den. Hel, fast sönder ändå. Regnet hade sköljt bort blodet, men marken blev inte ren. Flaskan låg kvar.
Huga. Det var en mörk och aggressiv berättelse, det där. Svartsjuk rackare, den där Kasper, honom skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd i alla fall!
