Mer flödesskrivning åt folket!
Hon med tulpantapeterna
Hon är som jag, fast ändå inte alls. Hon har orden, men också bilderna. Hon är ett sätt för världen att bevisa att jag inte har det så jävla illa ändå. Hennes namn är ingen slump. Det säger allt. Det namnet har alltid symboliserat samma sak; ”du ska inte tro att du är nån.” lyxlidandet och allt det där. Hon sitter där i sitt rum och äter, som jag gjorde. Hon är inte lika smal, men inte lika glad heller. Det slutar nog inte bra för henne. För mig kommer det sluta bättre. Därför borde jag sluta klaga. Även om jag inte på allvar tror att folk har det så som hon beskriver, att den misären ens kan råda, vet jag ju att det är sant. Jag får inte blanda ihop det där med mig själv. Jag får inte tro att jag är relevant, för någon, för tulpantapetsflickan. Hon vill ändå inte ha med mig att göra. Jag är ändå rädd för henne.
Det viktigaste för mig
Hur ska jag kunna veta? Hur ska jag kunna gå ur mig själv och berätta om mig, som om jag vore någon annan? Det blir bara frågor av allt ändå. Kanske just frågor är det viktigaste. Eller nä. Det hade jag sagt 2007, när jag trodde att jag var filosof. Det var jag inte. Jag bara upprepade vad Jostein Gaarder sa och tyckte jag var smart. Minns när läraren sa ”tror du att du är Jesus?”. Wake up call. Det är också ganska viktigt. När någon säger till en hur man är. ”Du säger alltid vad du tycker om folk.” ”jag tror på dig till 100 %.” det är inte det viktigaste, egentligen, men jävligt viktigt nonetheless. Det viktigaste är väl kärlek eller något. Att folk finns och påminner mig om att jag finns. Jag har missförstått uppgiften. Det gör jag ofta. Eller nja…missförstått och missförstått. Jag ville inte skriva om mig själv egentligen. Så kan det va.
Bryggan ner mot sjönn
Instabilt. Fötterna vill inte lyda. Det är som bryggan igen, bryggan ner mot sjönn. Jag vill inte minnas, bad aldrig om det här, ville aldrig. Jag hade inget val och har det inte nu heller. Det kommer tillbaka fortare än tidvattnet dränker stranden. Jag minns håret, det lingula och mjuka, som flöt ut över den spegelblanka vattenytan. Aldrig mer gult. Jag minns ögonen, stora och rädda, som såg upp mot mig från det blå. Aldrig mer blått. Jag gjorde ingenting, hjälpte inte, kunde inte röra mig. Stabil på det värsta sättet. Aldrig mer gult och blått. Aldrig någonsin mer Sverige, svenska sjöar, svenska bryggor ner mot sjönn. Aldrig mer naiv kärlek och aldrig mer stabilitet. Instabil på det värsta sättet.
Snickarens källare
Mörkret var kompakt. Inte ens handen framför sig kunde hon se. Tystnaden bröts endast av hammarslagen. Ett, två, tre. Sedan tyst igen. Hon låg stilla, hopkurad på en provisorisk bädd av sågspån. Fler hammarslag, sedan sågen. Den elektriska. Syret ville inte ner i lungorna. Hon lyssnade spänt, väntade på steg. Inga steg hördes. Han var inte färdig än. Bilden av hur sågbladet hakade i, fastnade, fortsatte såga. Munnen fylldes med galla, men hon svalde. Ingen skulle ta hand om henne nu.
Lycka för mig är:
Att veta precis vad jag ska skriva, vad jag ska säga, hur allt ska vara. Att förstå till 100 %, bara någon gång ibland. Att känna mig så säker med någon att jag vågar säga saker utan att må illa efteråt. Att veta vad jag tänker och inte behöva spekulera mer i det. Att våga tro på mig själv, rent bokstavligt. Att känna orden rinna från huvudet ner på det fiktiva pappret och sen se hur de lägger sig fint. Att ta toner och veta att någon, någonstans, berörs. Att älska någon okomplicerat, utan kemiska kickar som förvisso är underbara, men långt ifrån speglar äkta lycka. Fan, lycka, vad är det för kravmärkt ord? Det borde heta så, kravmärkt. Märkt av krav. Det riktiga kravmärkt får officiellt byta namn. Det är ju mycket bättre så här.
