hopelosthead

Dikt från mitt besök på skrivargruppen idag. Av någon underlig anledning fick vi skriva om storm...

 

Stormen som bär ditt namn

 

Ta bort allt

Lös upp det svarta, grumliga

Ryck upp mig med rötterna

Slå sönder det gamla, trasiga

ta över mina andetag

förstör det sista, spillrorna

gör något oåterkallerligt

förändra mig, slutgiltigt

Viska så vackert att jag nästan mår illa

Ropa mitt namn genom staden

Sucka tungt mellan husen

Och skrik, om jag ändå inte hör

Jag längtar efter stormen

Stormen som bär ditt namn

Den som får mig att glömma

Att han någonsin fanns

 

(Fun fact: Efter att jag läste upp dikten började Niklas skandera "hans" namn som en annan hejaklack. Jodåsåatteh.)