What did they aim for when they missed your heart?

Oktober, har det blivit och det var väl tur. Jag trodde att det skulle vara september hur länge som helst. Inte så att september varit en dålig tid, men en förjävla lång tid nonetheless. Det är ju dessutom vinterkallt här, så inte så konstigt. Jag sitter och återupptäcker gammal musik, som låten i rubriken. Gammal för mig, that is. Den låten (shot in the dark-within temptation) borde jag ha valt till ensemblen i våras. Oturligt nog var jag besatt av att sjunga duetter vid den tiden. Jag undrar just varför? Nej det undrar jag inte. Tragiska Emma, du är som du är du. Det blev inte ens en särskilt bra duett. Duetten var ungefär som personerna bakom den; det kunde låta bra, men vem som helst (utom jag) såg att så skulle det inte vara egentligen. Deppigt att inte jag såg det. Men nog pratat om sånt mög. I skolan är Sigge tillbaka och det betyder långa och inspirerande prosauppgifter. Jag blir glad av bara tanken, och då bloggar jag ändå istället för att skriva på min. Jag fixar det ikväll. Men den kommer att bli mycket bra. Eller det kan jag ju inte veta, men jag gillar mitt upplägg hittills. Nu lyssnar jag på det höstigaste jag vet, nemligen of monsters and men. Så många frustrationskänslor jag har bakat in i den här låten. Inte mina egna, men nära. Sådär som fantasi ofta är. I alla fall min. Nu skiter vi i den gamla musiken och lyssnar på Amanda Jenssen. och med vi menar jag jag. Det är låten som man aldrig hör texten i på refrängen. Och med "man" menar jag mig och framför allt mamma. Hej mamma förresten. Kul att någon lydde min uppmaning. ;) jag kanske borde skriva min uppgift, för det här inlägget innehåller absolut ingenting av värde whatsoever. With this, I bid you Farewell.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0