hopelosthead

Att man aldrig blir färidg. Att man alltid har dåliga sidor kvar, som man måste leva med och jobba på, samtidigt utan att det hänger ihop riktigt. Alla kommer alltid vilja förändra något med mig, vad jag än gör. Jag blir aldrig perfekt. Är det bara för mig som det känns jävligt skumt? Som att springa på löpband genom livet. Visst, man får bättre kondition, blir bättre på att springa och utväcklas...men kommer man någonstans? Ibland undrar jag...

 

Att det ska vara så svårt att se vilka som är de bästa. De där som inte passar in i min uttänkta mall för hur vänner ska se ut och vara. De som funkar i mallen släpper jag in som om ingenting, men andra måste kämpa. Förlåt för det. Förlåt för alla missade samtal, obesvarade sms, all min divighet. Ni är värda mer. Att ni har orkat förstår jag inte, men jag är tacksam.<3

 

Att jag som vanligt inte vet och förstår vad vi håller på med. Vi jobbar ju så, har alltid gjort. Min dubbelmoral kring dig, som nog aldrig kommer att maka sense ens för mig. Hur förändrar man saker nu igen? Jag tror jag har glömt.

 

Att jag inte kan göra något bara för mig själv, någonsin. Jag borde nog lära mig hur man gör det. Hur man nu lär sig saker. Jag är osäker på även detta.

 

Att världen är en mögpuckad plats idag. Och mest mögpuckad är jag. Så är det. God natt.