Mot klockan

(Uppgift: Skriv en scen med ett hot.)
 

Mot klockan

 

Han vet att det här är den enda utvägen. Därför håller han fast henne med all sin styrka. Hon försöker slita sig låss; river, biter och sparkar, men han är orubblig.

   ”Släpp mig! Jag måste härifrån!”

   Paniken i hennes ögon får honom nära på att ge vika. Han måste titta bort för att inte släppa taget.

   ”Det finns inget härifrån!”, svarar han, med glassplitter i rösten. ”Det finns ingen flyktväg!”

   Han önskar, mer än något annat, att det han säger är sant. Då skulle inte Det svarta finnas. Hon skulle inte vilja bort. Och hon får inte försvinna. Kan inte försvinna. Hans gräpp hårdnar och hon börjar, i full panik, dunka huvudet i väggen.

   ”Sluta!”, ryter han och förvånas över sina egna röstresurser.

   Skriket som kommer ur henne liknar ingenting han någonsin hört. Det är mer demoniskt än mänskligt. I desperation, för att tysta henne, skriker han också. Det svider till i hans sida, som om något brister, när han vrålar åt henne att sluta. Först då tystnar hon. Hon skyggar undan och han låter henne. Han vet vad som kommer och försöker att inte känna. Tårarna sticker i ögonen, men han får inte låta dem vinna. Han måste vara stark.

   ”Du vet att jag inte har något val”, säger han och hör hur hes han har blivit. ”Det är för ditt eget bästa.”

   ”Att låsa in mig? Är det för mitt bästa? Att tvinga mig att stanna kvar och hålla mig ifrån det enda som får mig att må bättre? Att hålla fast mig? Tycker du på riktigt att det är för mitt bästa du gör så här?”

   Han sväljer. Som vanligt vet han inte hur han ska reagera på hennes smärta. Han gör ju så gott han kan, efter omständigheterna. Ändå blir det alltid så här. Ändå står han alltid handfallen inför hennes besvikelse.

   ”Jag försöker verkligen”, bedyrar han och vågar se på henne. ”Jag försöker vara lugn och prata om det. Men du vet, jag älskar dig så jävla mycket. Jag kan inte tänka till slut.”

   ”Inte jag heller, egentligen”, medger hon och hennes röst mjuknar en aning. ”Det kanske är bådas fel.”

   Han håller om henne då och de gråter sin vackraste gråt; den sorten som bevisar att allt är tryggt igen. Ironin är att hon tröstar honom, fastän det är hon som är trasig. Han låter henne göra det, vill inte röra upp mer. Inte mer i natt.

 

De går och lägger sig igen, för att försöka sova några timmar åtminstone. I natt vann han. Priset, morgondagen, går inte att glädjas åt. Han vet ju precis hur det kommer att bli. Den svarta skuggan kommer att hänga över henne också då och kanske, kanske blir imorgon dagen då han förlorar. Varje dag är en kamp mot klockan. En dag, han vet inte när, kommer han inte att kunna hålla kvar henne. Kanske kommer han att glömma nyckeln till medicinskåpet framme eller ha fönstret öppet en sekund för länge. Det svarta kommer att sluka henne då. Blodet, dimman och kaoset kommer att ta henne ifrån honom och allt han gör är att försena det oundvikliga. Tanken på den scen som förhindrats i natt får tårarna att tränga fram igen. Om han inte vaknat av hennes frånvaro, hade han inte vetat. Morgonen hade hunnit gry innan han märkt något. Med den rädslan tvingas han leva. Varje gång hon lämnar huset kan vara den sista. Därför håller han fast henne. Därför springer han mot klockan. Hon får inte försvinna. Kan inte försvinna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0