hopelosthead

Det är en sån dag när jag får för mig att det skulle kunna blivit bra. Det är inte ofta jag luras att tro det, men idag har det hänt. Jag tänker att jo, kanske det vackra skulle komma fram. Det där som ingen annan någonsin såg eller förstod. Jag vill inte heller se det, för det var en lögn och det vet jag ju. Men det är en sån dag när jag råkar tänka bra saker ibland, om dig. Jag läser en bok där den diagnos vi hobbysatte på dig framträder. Man gör inte så. Det är inte okay, för vi kan inte utreda dig. Men det blev ju lite lättare att leva med allt du har gjort och sagt då. Bilden som målas upp i den här boken överensstämmer inte alls med dig. Jävligt steriotypsik, är den. Men något fel är det ju på dig, visst? Du kan inte vara helt frisk, för då vill inte jag vara det. Jag vill inte ha samma psykiska tillstånd som du. Då borde jag kunna förstå, och det kan jag inte. Du borde kunna förstå mig och det kan du inte, vill du inte. Det är en sån dag när jag tänker på sånt. Visst säger man inte så? Visst säger man "då" istället för "när" i den meningen? Det är svårt att veta, men vi kör på när. Hursomhelst är det en sån dag när tystnad ibland känns bättre än socialisering. När det ständiga mobilknappandet avtar. Jag vet inte varför, egentligen, borde nog ta reda på det men orkar på riktigt inte. För det är ju en sån dag när du plötsligt finns. Kanske är det för att det är två år sedan idag. Två år, hur hände det? Det gick jävligt fort och jävligt långsamt, samtidigt. Det är alltså en sån dag. I övrigt är den bra. En sjukdag, sjuk dag. Jag har isolerat mig fullkomligt nästan hela dagen och det känns bra på något sätt. inte åkt någonstans, det var en månad sen sist det hände. Crazy. Nu ska jag nog sluta. God natt.