hopelosthead

Hej alla olycksaliga själar som av någon oförklarlig anledning läser detta!

Ni är inte så olycksaliga. Nej men faktiskt inte, för nu ska ni få ett inlägg om humorfestivalen. Där var jag igår och såg inte mindre än fem föreställningar. Jag var ganska slut i huvudet efter dessa. Men om vi börjar från början, för det ska man göra har jag hört, så började jag med Jesper Röhnndal och hans "hej framtiden". Han hade många mysteriska idéer om hur denna skulle se ut, och ändå skrattade jag mest åt när han spårade ur och pratade om namnet "Magret" och hur opoppis det var. Man bara ja, okay, relevant. Men jag älskar honom. Min relation med alla i pang prego (utom Freja kanske) är faktiskt ganska underlig. Jag bara älskar dem oavsett vad de gör. Här kan jag också passa på att Simon Svensson svarade på min tweet häromdagen ifall jag glömt säga det i bloggen. Hej starstruck liksom. Sen att mamma nu tror (kanske inte så seriöst) att han är min största idol är en annan sak. Det är han alltså inte.

 

Sen var det dags för en grabb som hette Klas, och hans efternamn är omöjligt att höra rätt och därför stava rätt. Så kan det va. Jag fick en biljett helt oplanerat och jag är väldigt glad för detta, för det var väldigt bra! Han sjöng låtar om olika företeelser och rubriken, som är sjukt djup om man frågar mig, kom från en sådan. Älskade också en låt om tiotalet (sjukt att vi är i tiotalet yall, snart är det tjugotalet, hur fan ska det gå ihop liksom...blir det det glada tjugotalet # 2 eller det deppiga tjugotalet? Ingen som vet.) och att vardagen ska vara så uniiik hela tiden. Så det var en lite annorlunda show. Sen gick jag och pappa för att se "100 bästa killarna", en show med Josefin Johansson (:D), Emma Knyckare och Chrisse Jonsson, som jag aldrig sett förut men som jag gillade (jag menade honom, men låter lite som om jag pratar om showen...vilket jag lika gärna hade kunnat göra om vi nu ska va såna). De listade alltså de 100 bästa killarna och showen innehöll väldigt många indianer (courtesy of Emma som också sjöng en mystisk version av "när vindarna viskar mitt namn" för att bedyra sin kärlek till dessa), fina låtar om någon grabbs synfel och olika naturkatastrofer (jag älskade den senare) och såklart endel riktigt random grejer. De som inte gick dit (mamma, Cia och syster) verkade föga imponerade när vi berättade om den, men jag älskade den. Så kan det va. Sen sjöng standarden, i alla fall om man frågar mig. Vi såg nämligen Anders och Måns (ja, Olle, jag glömde de kändaste...stop judging me) och jag tycker inte om dem alltså. Det är något med deras dynamik som inte tilltalar mig. Sen att de är visuella-effekter-junkies gör inte saken bättre. Visst, det var inte bara dåligt. Ibland var det awesome. Saker som "gör din bästa uggla!" och framförallt en sjukt rolig version av Rolling in the Deep om vår jordbruksminister...som jag aldrig hade hört talas om men det är okay säger vi.

 

Sen var det det sista, som visst fick ett eget stycke: late night, som egentligen var mer av en TV-inspelning...något jag inte uppskattade. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt det. Förutom "balladen om näver-Benny", för den var väl värd att höras två gånger. Annars var jag mest trött vid det laget. Men gick jag och la mig då? Nej, jag pratade med Hannah och Fredrik till kvart i fyra. Nej jag vet inte heller hur jag tänker ibland. Det var trevligt i alla fall och det konstiga är att jag inte är trött idag. Man kan tycka att jag borde vara det, men näe. Så, så hälsar Emma september. Hej höst!