hopelosthead

Idag har jag konstaterat: Livet och mänskligheten är helt meningslösa företeelser. Och det är inte ens särskilt deppigt...eller, det är det väl, men det känns inte så deppigt om jag inte tänker på hur deppigt det faktiskt är. Men det slog mig bara hur meningslöst allt faktiskt är. Man kämpar hela livet för att må bra, men jag tror liksom aldrig att man kommer dit. Det där båttenskrapet ligger alltid och skaver, river, vill bearbetas. Jag mår förhållandevis bra nu. Ändå måste jag varje dag hantera min ensamhet, fixering vid privatliv (låter konstigt men det är mer logiskt än man tror), sexuella problematik, misantropi (kanske något överdrivet men alltså folk är sämst), boendesituation, saknad efter helt "fel" person (alltså inte den jag "borde" sakna), mitt behov av att ställa in mig och ha en plan samt den ständiga känslan av att vara trött, likgiltig, ledsen eller rastlös. Sa jag att jag mår bra just nu och att jag är helt psykiskt frisk? See my Point? Det blir aldrig uträtat, aldrig bra. man måste bara umgås med en massa muppar som antingen är jävligt iriterande/dryga/annat dåligt eller för fina och försvinner. Man ska rösta i val och engagera sig och allmänbilda sig och ändå är det alltid någon som tycker att allt går åt helvete. Och aldrig får man frågan om man faktiskt vill. Om man har lust att delta i det här samhället och livet. En dag är man bara vuxen och ska leva därefter och trots tjugo år av förberedelser står jag helt handfallen och bara jaha vad fan gör jag nu? Folk ylar om att man får vara ung jättelänge nu för tiden och jag undrar vilken jävla planet de bor på. För jävlaridet vad folk utbildar sig och klarar sig och beter sig som folk. Tar initiativ, har vänskapskrätsar och allt det där andra jag inte kan. Jag skrev aldrig under på livet och jag vill inte. Därmed absolut inte sagt att jag vill dö. Det vill jag inte och jag kan inte understryka det nog. Jag vill bara inte någonting annat. Som sagt, inte särskilt deppigt. Bara som det känns.