Sometimes I swear the lyrics write me

Vilken fantastisk kväll jag har haft! Jag och mamma var nämligen på Lunds visfestival. och jag saknar ord, men ska ändå försöka få ihop något...
 
Den första artist jag såg hette Elona Planman, vilket jag för övrigt fick googla, för det är ett jätteförvirrande namn. Hon var väldigt söt och pratade om Harry Potter, så jag var glad och glömde ibland bort att äta vilket ju är positivt på ett sätt. Sen var den en dansk mupp som hette Mikael Klinke. Han sjöng på danska och det var ganska ointressant. Därför fokuserade jag på något intressantare: chokladtårtan. Jag har på riktigt aldrig ätit en så god chokladtårta i hela mitt liv, eller det kanske jag har kom jag på nu, men det är inte relevant. Den var väldigt väldigt god. Men! Sen jävlar var det Jenny freaking Almsenius! vet ni hur mycket jag älskar henne eller? Det visste knappt ens jag, men shiiit vad bra hon är. Hon spelade min favoritlåt, "är det nåt du saknar", och var bara så himla braaa. Läste en limerik, sjöng sin tåglåt...allt jag hade önskat mig vore kanske floden, och det mest för mammas skull, för det är hennes favorit. Men det var så bra ändå så det gjorde nästan inget kände vi.
 
Nästa människa på scen var Ola Aurell, som var...speciell. Han sjöng sånger om grannländer, sjuka metaforer och katter. Det var hysteriskt roligt, motbjudande, gulligt och oväntat fängslande. Publiken älskade det och ja, jag var ju en del av publiken. Och som om inte det var nog dök Sanna Karlstett upp på sista låten och duetterade! Hon var lite överallt hela kvällen, men nu var hon på scen och det blev jag extra glad för eftersom hon är så cool. Sen spelade en mupp vid namn Dan Viktor (lite kuriosa är att jag kollade upp hur han stavade Viktor, för att skriva rätt, och alltså vilka Flashbacks! Förut kollade jag ju det varje gång jag såg namnet. Sjuk grej att göra. Annan kuriosa är att jag först stavade kuriosa med å. Haha) och han var en riktig besvikelse. Shit vad meningar tappar flow med sådär långa parenteser. Anyhow...han sjöng jättetråkiga låtar, så jag mobbade honom mest. Nästa akt var kalaisa, och alltså visst var det länge sen man tänkte på dem? Visste ni att de har varit förband till Seline Dion? Inte jag heller! Men vad duktiga de är, alltså. Trestämmigt är min bästa grej. Jag fick ett riktigt moment i ready for the storm, den enda låt med dem jag kan (nästan) med stämmor och fioler och...alltså konst. Och på tal om konst...
 
Sist på programmet var Emil Jensen. Hur kan jag inte ha dyrkat honom i hela mitt liv? Vad gör jag med mitt liv ens? Han var fantastisk. Mellansnacksdikterna, ordlekarna, allt fint. Jag orkaaar inte. Så. Det var väldigt bra, det här. Nästa år ska jag gå på båda dagarna. Och alla andra år. Något år ska jag stå på scen. Inte för att jag är vissångerska...men ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0