Hur viktig är konsten?

(Uppgift: Skriv en essay utifrån ämnet "konsten och samhället" och filmen brassed off. Ni skulle inte få läsa den, men den var tydligen "lysande" enligt Sigge, så om ni verkligen vill kan ni ju läsa den om ni vill.)
 

Hur viktig är konsten?

 

”It´s music that matters.”

 

Det finns få frågor där så många är så överens, oberoende av samhällsklass eller ålder, som frågan om huruvida konst är viktigt. Visserligen skulle många, i första hand människor som inte sysslar med konst, svara nej i tron att frågan endast gällde bildkonst; dammiga tavlor med abstrakta motiv, som de inte förstår sig på. Ändå går dessa människor på bio, skapar spotify-spellistor och gillar bilder på instagram. Genom dessa handlingar har de också sagt ja. Konst är viktigt. Det är i frågan hur viktig konst är, som det kan bli dispyter.

 

Enligt många, fler än vad man kan tro, är konst livsviktigt i ordets mest bokstavliga mening. För att förtydliga vad jag menar vill jag lyfta fram karaktären Danny ur filmen Brassed off (1996). I filmen leder Danny en blåsorkester, trots svår fysisk ohälsa som uppkommit av hans många år som gruvarbetare. Han hamnar på sjukhus, men åker ändå ändå till London och ser sitt band vinna en nationell blåsorkestertävling. Varför han fortsätter leva är tydligt; för bandet, för sina vänner och för konsten. Jag har sett liknande exempel i verkliga livet. I en genomsnittlig estetklass på vilket gymnasium som helst, lär du hitta den eller de människor som inte verkar göra något annat än att spela, sjunga, skriva, måla eller den konstyttring personen/personerna nu kan tänkas utöva. Som åskådare kan du bli både förvånad och en aning rädd, när du förstår hur stor del av deras liv konsten faktiskt är och framför allt hur liten plats allt annat ibland får.

 

I min gymnasieklass (estet musik) gick flera som efter halva tiden antingen hoppade av skolan eller dök upp ”när de kände för det”. Flera av dem valde att närvara just på musikrelaterade lektioner och gjorde där ett oklanderligt jobb. När jag för en av dem påpekade att han höll på att bli underkänd i flera ämnen, svarade han stolt:

   ”Ja, men jag kommer få MVG i orgel!”

   För honom vägde alltså det enda betyget upp alla andra, utan att det behövde diskuteras vidare. Han visste redan vad som var viktigt för honom och den säkerheten som han och alla andra eldsjälar visar upp, kan jag inte låta bli att beundra. För givetvis är det de som i många fall lyckas. Alla som drömmer, men inte handlar, kommer ingenstans.

 

I andra hörnan står ofta myndigheter. Visst är det viktigt med konst, tänker de, så länge det inte kostar för mycket pengar. I Sverige har vi det relativt bra och får ganska mycket stöd till kulturell verksamhet, vilket kan ha en del i vår enorma musikexport. Ändå hotas ni av nedskärningar och det demonstreras inte sällan för mer och större stöd till kultur och konst. De estetklasser jag nämnde tidigare, kanske snart är ett minne blott. Var eldsjälarna då ska få utlopp för sin kreativitet vet jag inte, men folkhögskolor verkar troligt.

 

När jag skriver det här, läser jag författarlinjen på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Vår huvudlärare, författaren Jan Sigurd, höll en lektion för inte så länge sedan om hur lite den genomsnittlige författaren tjänar i dagens samhälle. Ändå fortsätter vi att skriva, också de dagar när det känns motsträvigt och svårt. Varför? För att vi, någonstans inom oss, vet hur viktigt det är; både för oss och andra. Vi kan förmedla något och samtidigt lugna vår egen kreativitet. Vi vet att våra chanser är minimala, men vi kämpar ändå. Återigen vill jag dra en parallell till Brassed off. Samtliga medlemmar i blåsorkestern har förlorat sina arbeten i slutet av filmen, men åker trots det och spelar i London. De pengar detta kostar, som de fått av den nya medlemmen Gloria, kunde istället ha använts till mat, kläder, sjukvård etcetera. Inget av detta verkar ens föresväva dem. Jag skulle vilja påstå att det samma gäller oss. Visst kan vi spendera den här tiden och de här CSN-pengarna på ”en riktig utbildning”, och många skulle säga att det är det vi borde göra. Trots det är det detta vi gör och minst en tredjedel av oss vill och tänker försöka arbeta med kultur i framtiden. Vi går med ögonen öppna rakt in i fällan, precis som killen med orgelbetyget och orkesterledaren Danny. Så viktig är konsten för oss och jag tror och hoppas att den är så pass viktig även för andra, att den har en framtid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0