hopelosthead

Hej folk!

Olle: Till din första kommentar så ja, precis den låten var det och ja, de är för tråkiga för mig...men det beror på vad man jämför med. Det är ju Micke som väljer låtarna och det här är det bästa han har att komma med.:( och till den andra så...ja, det borde jag ju göra...

 

Idag har cirka ingenting hänt. Circa, heter det väl förresten. Jag laddade ner en massa böcker och låg i min säng i princip hela dagen. Gotta love it. På kvällen ryckte jag dock upp mig och gick till macken med Åsa för införskaffning av cola och choklad (en rulle mjölkchoklad för fyra kr, kriminellt billigt yall) och sen umgicks vi i ett klassrum i några timmar. Hon släktforskade och gjorde sin läxa, och jag gjorde mest ingenting. Jo, jag skrev lite faktiskt, oklart vad dock. Rubriken kommer från när vi spårade kring hennes teater-broskyr-text, och likaså det fenomenala "kabel & fabel ab" och "en enaktare i två delar". Fabulous. Jag är jättejättetrött, så nu ska jag sova. God natt mina kära bloggläsare och livet är bra. Wiplash as Always.

God morgon eller något. Nej just det, det är inte morgon. Det är snart lunch. Jag är så hungrig att det gör ont och har inte ätit på 24 timmar. Förutom godis då. Har sovit i närapå tolv timmar och haft långa, victorianska drömmar jag knappt minns men som var fina på ett fult sätt. Verklighetstroget på ett sätt, och ändå inte. Ändå aldrig. Verklighetstroget skulle vara ingenting. En lång tystnad som egentligen inte gör ont, men ändå. Jag vill inte gå till matsalen och äta. Vill glömma bort att jag bor här. Inte för att jag inte vill, men har ingen lust att vara bland folk. Inte ledsen, men i behov av ensamhet. Det blir så ibland. Jag tror det har att göra med just det, att jag alltid måste träffa folk, varje dag och varje kväll. Och helgerna då. Jag menar...är man ensam större delen av livet, måste det väl sitta i åtminstone lite? Ja, eller så har jag bara ingen lust. Ska i alla fall gå in och se vad det är för mat. Är det inte gott går jag hem igen. Detta intresserar inte er, men det ger jag fan i faktiskt. Era problem. För övrigt känner jag inte igen mina tankar. Jag har blivit någon annan i en massa situationer. Tur att jag ska träffa Marie imorgon. Det mesta brukar klarna upp då.

 

Jag läser en bok jag älskade för ett antal år sen. En bok om just den där våldsamma kärleken...men det är ett jävla gnällande. Och jag älskar det, men...sluta ändå. Grabben hon älskar vill ju ha henne, for God's sake. Kan jag få en bok om unrequited love, tack? En som slutar lyckligt på ett annat sätt, med att man orkar med sig själv ändå. Men nej. Det är bara besvarat och besvarat och besvarat. Och om inte så hittar man någon annan. Det är ett jävla hittande på folk men det är inte lätt. Nu borde jag klä på mig och ta mig ut i vintern. Kommer gå vilse. Är redan vilse. Äsch, drama Queen. Så kan det va. God natt, god morgon, oklart vad. All oro förbjuden.

småfolksdikt

(Uppgift: Det bor småfolk på sörängen. Skriv allt ommet. (okay referensen är min, och för konstig)

 

Vi bor under golv, bor under mark

Våra kroppar är små, men vår ilska är stark

Vad gör ni här, det här är vårt

Ni kanske är dumma, men det här är inte svårt

Lämna oss ifred, vi var här först!

Ni har inte rätt fast ni är störst

Sörängen har varit vår i alla tider

Vi bryr oss inte om hur mycket ni lider

God natt, människor, nu är det nog

Hela Småland är småfolkets skog!

 

 (jag fattade inte mitt eget skämt med Småland förrän någon sa det. Jag vet. Låghalta är vi allihopa...)

Rubriken idag är från en låt från Guds perspektiv...tydligen. Oklart hur okay jag egentligen tycker att detta är. Jag behöver inte tycka något om vad flyleaf gör, i och för sig. Finns de ens fortfarande? I forget.

 

Idag var jag alltså med i radio! Jag har fortfarander inte lyssnat på det, så ni får gärna göra det åt mig (länk återfinnes på facebook och twitter). Det gick nog bra, tror jag! :D förutom det skrev vi om småfolket (trash coming up) och jag stängde in mig här och tittade på Gilmore Girls och åt godis, och pratade med mamma. Det måste man göra ibland. Januari är värst, som Sigge säger. Jag tänker fortsätta säga så tills det blir februari. Which means två dagar till. Men ändå. Nu ska jag visa er lite hur låghalta min klass är. Om jag inte har nämnt det är "låghalt" ett jättebra nytt författarlinjeord och betyder typ dum i huvudet/efterbliven/andra ord vi tyvär överanvänder fast vi inte borde. Here goes:

Hanna: ...Och nästa lördag...

jag: Då har vi lov.

Hanna: Aha, men lördagen efter...

jag: Har vi också lov.

Hanna: va?

Alexzandra: Har vi två lov?

Jag:...

båda: ...ahaaaa...vi är så jävla dumma.

Jag: Ja.

 

Alexzandra: ...och min bror...

Hanna: Jag tänkte precis säga att jag också vill ha en bror, men sen kom jag på...att jag har en.

 

Det var allt för ikväll, kära ni. God natt och trevlig helg (oh that´s right that´s just me)!

Alltså, som jag har skrattat idag. Ni kanske har hört mina rakt från hjärtat-skratt? (Det kanske ni inte har) jag har gett ifrån mig ungefär 30 sådana. Och de brukar vara sällsynta, mind you! Oklart varför jag har haft så hejdlöst roligt idag, men jag uppskattar det. ...naturally.

 

Jag har till exempel skrattat väldigt mycket med Emma. Hon var övertrött och därmed social (makes sense sort of not really) och vi har mobbat Christer (what else is new) och skrattat helt hysteriskt mycket åt hans text idag. Det var inte en komedi. Ja, jag bad om ursäkt sen för mitt otrevliga beteende. Dessutom har jag...*drumroll please*...blivit kompis med prosapoesi! Jag vet jag vet jag vet! Det tog bara 6 år, men nu har det hänt. Jag har äntligen fattat vad det betyder. Till exempel: Texten "ibland" (ligger uppe, november tror jag det är) är ju för fan en prosadikt och jag redovisade den som en sådan idag. Det är bra skit, speciellt sen jag tog bort de två sista orden. Då blev den mycket bättre. Jag skrev också en till, som jag lägger upp efter det här. Bra grejer! Usch, vilken jättejätteläskig känsla jag fick just nu. Typ ordmoj-style. Usch!:( i alla fall...vad har mer hänt? Jag blev bortskämd under fikat med två kakor för att Emma och Christer tävlade om vem som skulle ta till mig, och samtidigt fick jag veta att jag ska prata i radio imorgon. Scary times. Om nåt jag inte kan, dessutom. Men alltså den läskiga känslan är kvar! Crazy Town, sluta prata om rädslor när jag är rädd, tack. Vilket wiplash-inlägg! Jag ska ju prata om musiken också. Johannes joinade oss då (yay mer instrument!) och jag sjöng metalica like there was no tomorrow ungefär. Okay nu håller inte den här känslan för mer ord.

Diktatorn: Självklart ville jag det!:) aaaa!

Vi börjar med rubriken, så ingen börjar undra konstiga saker om min mormor. Nej, hon är inte inblandad, utan repliken sades av Sandra. Jag har ju varit i huvudstaden på engagemangshelg och det har faktiskt inte varit hälften så illa som jag trodde! Nej, faktiskt har det varit väldigt trevligt.

 

I fredags började jag, sådär som jag brukar, med att åka dit. Jag och "mitt resesällskap" Robert pratade om en massa olika saker på vägen dit och försökte peppa varandra. Det gjorde vi hela helgen, så fort vi fick syn på varandra. Han är bra han. Vi kom fram och åt middag för att sen ta oss till hotellet. (Jag skrev precis en verksamhetsberättelse, det kanske märks...) Vi hade super serious business ett par timmar och sen var det så kallad fritid. Jag spenderade en stund med att umgås med Robert, Linus (inte den Linus), Rakel, Jennifer och Paulina innan alla dessa skulle sova (eller nåt) och jag joinade Ida och Sandra. Vadå namnrekord i en mening. Vi pratade i alla fall om folk och sånt och Ida tvättade Sandras hår. Nåt ska man ju göra när man umgås, antar jag? Jag och Sandra pratade sen om godknowswhat halva natten och det lät ungefär så här:

Sandra: Varför säger alla att han är så ful?

Jag: Han är väl det.

(Var tvungen att skriva ner det där, fast ingen annan uppskattar det)

 

I lördags hade vi också super serious business, och det var ganska awesome lite då och då. Vi klättrade också, eller ja...inte jag. Jag är ganska dålig på att klättra om man säger. Jag studerade en massa andra människor som gjorde det, och klängde på en lagom hög Sandra. Jag var väldigt klängig av någon anledning. Vi åt på ett super fancy kebabställe (finns) och diskuterade pommes-motioner och trekanter (det var på vägen dit, nu när jag tänker efter). Sen såg vi teater, och den var så jävla bra så jag kan inte ens hantera det. Helt sant! Det var "den komiska tragedin", uppförd av någon ungdomsteatergrupp. Massor av romantisk ironi och publikkontakt och literarism (alltså att Gud är en författare). Som Rakel sa "det här är tillräckligt flummigt för att passa dig!". Bra skit. Sen kom diktatorn och hälsade på och ett gäng folk umgicks på mitt och Sandras rum. Jag spenderade en halvtimme halvt i en garderob. (what de sa precis garderob i pang prego när jag skrev det can not cope)

 

Igår var det drama som gällde och vi fick gestalta det engagemang vi skulle visa. Typ. Också leka drama-lekar, vilket var ganska awesome. Vi tog tåget hem vilket innebär mer tågsamtal med Robert och slutligen hemkomst. Åsa mötte mig på stationen (<3) och vi åt mat och gick hem. Vi gick igenom fyra olika dialekter och jag fick ventilera en massa olika grejer. Nu har jag bloggat klart tror jag bestämt.:)

Detta med att skriva en radioteater är absolut inte min grej. Ni får inte ens läsa hur det blev, så dåligt var det. Så kan det va. Men det är bra med livet ändå tycker jag. Jag har fått spontanbesök av diktatorn och det är ju alltid trevligt med honom. Han ska skapa en blogg ungefär nu. Exciting. Hursomhelst åt vi Pringles och pratade om olika folk och saker och namn och jag vet inte allt. Jag är (förvånande nog) för trött för att blogga. God natt.

Det är en jävligt bra fråga. Rent faktiskt sitter jag i ett klassrum med Åsa och försöker skriva drama. Eller...jag försöker väl inte så överdrivet mycket just nu som ni ser. Bra Emma. Men rubriken är mest där för att åsas scen heter så. Datorn talar till henne. Typ.

 

Sen sist har jag varit både deppig och glad och likgiltig. Med andra ord har ca inget hänt. Jag har skrivit texten nedan, och det gjorde jag på en halvtimme imorse. Jag jobbar bäst under präss, helt enkelt. Jag har också njutit av en massa god mat och chillat med livet. Nu pratar vi på skånska om ögon på balkongen och att de måste tillhöra en utomjording. Fun times. Hej jag borde skriva ett drama. Åsa kan inte stava säger hon. Då är hon i rätt sällskap känner jag. Hon sjunger glatt med i musiken och verkar inte heller komma någonstans alls. Gotta love it. Wääää, jag kan inte skriva längre. Eller jo ibland. Men inte ofta. Det är ett problem på ett sätt känner jag. Nu kom rymdskäppet! Eller så var det ett flygplan. "Jag ska gå ut och slå den på käften!" är Åsas senaste uttalande. Skånskan är priseless bara så ni vet. Detta borde vara en videoblogg men jag är inte så hightech. Men vi tror att ögonen tillhör e.t för "han är snäll". Så kan det va. Just det, idag spelade vi ju upp våra dramor. Dramer? Ja, dramer. "Oh, kolla, där är dramorna!" ropar Åsa och tycker det är fåglar. Jaja...det jag skulle säga var att det var bra skit och folk var duktiga. Speciellt när mitt spelades upp. Jag är mycket nöjd. Det smackas för lite i musikindustrin. Bara en tanke. Klockan är 8, hur hände ens det? Det var ju sex nyss för i helvete. Vi har ingenting att komma med. Nu skiter jag i det här.

(Uppgift: Skriv ett teatermanus om en kvinnlig terapeut och en manlig patient. Vi fick också lite bakgrund till honom som jag inte känner för att dela med mig av.)

 

Run to the hills

 

Hans: Hon ville att jag skulle springa.

Josefine: Vad menar du?

Hans: Run to the hills, run for your life…

Josefine: Iron Maiden?

Hans: Hur kan du veta det?

Josefine: Det är en väldigt känd låt.

Hans: Det är vår låt. Hennes låt. Hennes budskap till mig.

Josefine(skriver något i sitt block): Brukade hon lyssna på den?

Hans: Varje morgon. Hon körde mig till jobbet och vi lyssnade på den. Alltid.

Josefine: Tyckte du om den?

Hans: Inte egentligen. Inte min musiksmak direkt…men det var ju hon.

Josefine: Och vad tycker du om den nu?

Hans: Den spelas i mitt huvud. Hela tiden. Trummorna hörs mest.

Josefine: Är det obehagligt?

Hans(skrattar till): Obehagligt. Du vet inte vad obehagligt är.

Josefine(skriver frenetiskt): Det är inte mig vi är här för, Hans. Så det är obehagligt?

Hans: Vad?

Josefine: Trummorna. Låten i huvudet.

Hans: Hon ville att jag skulle springa.

Josefine: Tror du det?

Hans: Jag vet det. Allt var uppgjort. Hon visste vad jag skulle göra.

Josefine: Du tror alltså att hon manipulerade dig till att lämna henne, har jag rätt?

Hans: Jag lämnade henne…hur kunde jag?

Josefine: Det kanske kändes rätt just då?

Hans: Ingenting känns rätt. Jag känns fel.

Josefine: Hur går det på jobbet? Förra veckan sa du att du skulle börja jobba igen, stämmer det?

Hans: Hur skulle jag kunna ta mig till jobbet? Hennes bil står ju inte i garaget.

Josefine: Du kan ta bussen.

Hans: Bussen? Menar du att fler åker dit?

Josefine: Ja, till exempel dina arbetskamrater.

Hans: Hör de det också?

Josefine: Hör vad?

Hans: Trummorna! Hur de slår och slår och hur rösten skriker.

Josefine: Skriker?

Hans: Skriker, sjunger, uppmanar, jag vet inte! Hon ville att jag skulle springa.

Josefine: Påminn mig; hur reagerade hon på ditt…ultimatum?

Hans: Tårar. Många. Många ord och många frågor.

Josefine: Verkade hon glad?

Hans: Glad? Nej, varför skulle hon vara det?

Josefine: Om hon ville att du skulle springa.

Hans: Ville hon det? Var det därför hon lät honom bestämma? För att hon inte vågade?

Josefine: Jag kan omöjligt svara på det. Du glömde svara på hur det går på jobbet. Har du varit där?

Hans: Nej.

Josefine: Vad tror du att din plötsliga sjukskrivning, efter sjutton års klanderfritt arbete, beror på?

Hans: Hur länge har jag varit sjukskriven?

Josefine(bläddrar i blocket och hittar rätt sida): Åtta månader ungefär.

Hans: Hon skulle varit åtta år nu. Kanske nio. Ja, nio. Äldst på lågstadiet. Långa flätor och skrattgropar.

Josefine: Du tror alltså att det hade blivit en flicka?

Hans: Det var en flicka. En flicka som skulle ha suttit i baksätet…varje morgon…sjungit med…(ställer sig plötsligt upp, med händerna för öronen)

Josefine: Sätt dig, Hans, vi har en kvart kvar.

Hans: Hon ville att jag skulle springa. Hör du inte trummorna? Hör du inte? (springer ut i korridoren och sjunger med sina lungors fulla kraft) run to the hills, run for your life!

 

(Idag sågs den också spelad av Åsa (Hans) och Emma (Josefine). Allmän linje undrade nog lite när Åsa sprang ut och sjöng...men det var priseless!)

Diktatorn (som jag glömde svara igår): Tack! Du var också awesome, såklart.<3 och ja, jag vet hur du menade det, men jag orkade inte hålla på och vara tydlig. Aaaa!

 

Så...jag har inte sagt en sak och menat en annan egentligen. Eller jo, det har jag ju såklart, någon gång här i livet. Men i bloggen har jag ju knappt sagt någonting lately, och det är endast därför detta inlägget blir till. Och för att jag inte orkar duscha. Det måste jag göra snart. Borde skriva också, men...meh. Jag borde skriva mer eftersom jag går en skrivarlinje. Men jag är inte på humör. Eller det kanske jag är? Jag borde tänka efter innan jag claimar att jag känner olika grejer. det är faktiskt ett ganska bra måtto i livet. Tänk innan du känner. Fast tänk lagom mycket, så det inte blir kaos i systemet. Det där säger jag för ofta. Vilket system ska det bli kaos i, liksom? Mitt, antar jag.

 

Så vad känner jag då, nu när jag har tänkt? Jg är osäker. Någon slags halv-deja vu-kännsla kring ungefär allt. Det känns konstigt att vara här, som om jag inte hör hemma här längre. I alla fall känns det så ibland. Jag har liksom gått vidare, hur konstigt det än kan låta. Har pratat så mycket om hur allt ska bli till hösten att det känns mysteriskt att jag ska vara här. Men bra också. Jag älskar ju det här. och peppar Paris like you have no idea. Och såklart Gran Canaria också. Fast just nu mest Paris, och sommar. Festivaler, eller ja antagligen högst en men ändå. Jag vill till Bråvalla. Laleh och Passenger och en massa söta metalband så jag kan bli helt lycklig i själen för det blir jag av metal för jag är lite konstig på det sättet. Kan eventuellt vara ohälsosamt men jag är inte helt säkert. Svårt att se skillnaderna. Jag vill i alla fall det. Och allmänt bara ha sommar. Vår vore ocksaå helt okay. Vinter...är inte okay. Men vi har Sigge-vecka, det är jag alltid helt okay med. Bättre än Sundelin liksom. Jag är så respektfull verklig. Och alltså de nhär jävla låten. Den målar upp ett framtidsscenario jag inte alls vill uppnå och gör det på ett positivt sätt. Maria Mena, du är dum och bygger upp väggar åt mig när jag inte vill ha några. Fast jag vill aldrig ha väggar, de har aldrig gett mig något bra här i livet. Det är bara förvirrande och det är ju aldrig positivt. Bara standard. Emma du borde på riktigt bara gå och duscha nu, och börja på din uppgift som du är sen med om du minns. Du är dålig, Emma. Men det är okay, för nu har jag skrivit ganska många meningslösa ord i min blogg och det var ju det som var målet. Så hejdå, kära folk och ha en bra tisdag.

This fucking day. Vet inte var jag ska börja, om jag ens ska. Men rubriken kan vi prata om. Den är signerad Paul Verlaine och är från en dikt vi läste idag. Jag blev lite förälskad.

 

Mer saker kan jag säga. Som att min telefon är en douche. Det är den verkligen. också min munn, för den är sårig och töntig igen. Den blir det ungefär en gång om året och jag lyckas alltid glömma bort det mellan gångerna. Detta ville ni veta. Jag har fastnat i älta-land i någon timme och blivit 1-2 år yngre för det var kul. Det var inte kul om någon undrar. Det var ganska hemskt faktiskt men ja. Annars är livet bra. Eller nä. Inte särskilt. Men helt okay. Typ. Okay jag makar ju ingen sense idag, så det får vara.

Hi!

Stevie: Självklart! Om jag har några blommor alltså. Men det har jag säkert.<3

Olle: Tack! Ja, klart jag ska spela i Eslöv :) it is a must!

 

Stopp 2 på mini-turnén avklarat. Detta betydde att sjunga för pensionärer i Jönköping med diktatorn. Rubriken refererar alltså till det fruktansvärt roliga i att han sjöng den raden (som jag redan nämnt) och inte till någon form av sanning. Han trodde att folk skulle tro det. Det gick hur som helst bra med sjungandet. Allt snurrar för att jag är så trött. Eller nä. Inte riktigt. Men typ. Det blev kort idag.

Hej!

Här sitter jag på ett tåg. Det är första gången någonsin som jag bloggar i rörelse, faktiskt. Eller? Jo, det är det definitivt. Det regnar like crazy utanför fönstret. Jag är inte helt okay med det. Eller jo, nu är jag det, men inte sen när jag ska av tågfanskapet. Undrar om jag hinner med nästa tåg. Jag är skeptisk.

 

Men det är ju inte det vi ska prata om, utan min "spelning" igår! Jag var alltså på café & le och sjöng två av mina låtar (transparent och valsen) till bristfälligt pianoklink. Fun times! Olle, Agnes, Asrar och två av Agnes kompisar kom och tittade på migg, samt familjen såklart. Det var svinmycket folk och jag skulle egentligen inte få sjunga, men sen så gjorde jag ändå det och det gick bra! En tjej jag aldrig träffat frågade "gillar du inte twilight? Du sjöng ju om vampires suck" vilket betydde att hon hade hört texten vilket betyder awesome. Oj, the Queen of tempusformer (and svengelska) has spoken. Nu är vi i Hässleholm om någon undrar. Det är bra grejer! Anyhow...jag åkte hem ganska direkt efter det och spenderade kvällen med att titta på metalkonserten. Det är faktiskt inte så dålig skit! Jag pratar absurda mängder skånska på scen (what else is new) och sjunger ganska stabilt, faktiskt! So that´s good I guess. Nu är jag på väg mot Jönköping för mitt andra gig. Jag är på turné och sånt ja absolut. Det var nog det för nu, tror jag, så ha en bra söndag eller något annat töntigt.:)

Rubriken: Något jag säger väldigt ofta, faktiskt. Oklart varför. Ja, jag säger båda meningarna, varje gång.

 

Det här har varit en bra dag. Jag har träffat lilla Agnes och gått på en walk som man bör (och fikat för det bör man också). Vi var artistiska och pratade om hur vi ska bli mer kreativa och såna grejer. Excite. Resten av dagen har jag försökt peppa inför imorgon. Jag har övat låtarna, lyssnat på gamla uppträdanden för att komma ihåg att jag inte är såå dålig och haft ett sångpass of doom för att må bättre. Det var riktigt bra, faktiskt. Jag var i chock. Jag har inte mycket mer att berätta, men ville säga hej denna dag också liksom.

Hej och sånt!

Olle och Annoushka: Nejdå! Klart ni också "får" komma till himlen, hade bara sett lite random ut om ni var med på listan eftersom den var ett sätt att berätta om min dag. Den är alltså längre.<3

 

Den här dagen...jag är i chock, som vi säger på författarlinjen. Den började med att jag försov mig like crazy och vaknade en kvart efter att jag börjat. Så jag kastade mig iväg till skolan, för att upptäcka att vi inte hade börjat. Hela klassen satt dock och väntade på läraren, som inte kom förrän nästa pass. Denna lärare var Fredrik Ekelund, som var där i egenskap av författare (till skillnad från våra andra lärare...inte) och pratade om sina böcker och annat trevligt. Under fikarasten bestämde sig också Christer för att vi borde gifta oss. Mina protester blev inte hörda, så han refererade sen till mig som "hustru". Han är...speciell, kan jag säga. Under eftermiddagen började jag fundera på om jag ändå inte är för ung för att bli författare och vad jag borde göra för att få mer erfarenhet och grejer. Jag kom inte på något, for the record.:(

 

Sen satte jag mig på tåget till Lund, och i denna stad mötte jag en st Elin. Vi skulle se årets Spyken-musikal, men först åt vi såklart på subway och pratade om allt möjligt. Musikalen var sviiiiinbra! Det var lite kul att Annoushka (var det väl?) frågade om hon hamnade i helvetet nu, för musikalen utspelades där. Jag fick se Satan live. Om ni förstod det roliga i det, har ni varit i mitt liv för länge eller något. Satan spelades för övrigt av sångaren i (det numera inte existerande) f-duck, för att öka på det konstiga. Är ni med mig så här långt...vet jag inte vad jag ska säga. Musikalen innehöll också en väldigt, väldigt söt huvudrollsinehavare. Elin tyckte att jag skulle fråga efter hans nummer efter föreställningen. Det...tyckte inte jag. ...Eller?;)

 

Nu byter vi stycke, för det är alltid roligt tycker jag. När jag kom hem fick jag, för första gången, höra min och Elins version av transparent (inspelad i maj 2012) och det var tamigfan riktigt bra! Inte alls som låten ska vara egentligen, men det är irelevant. Det är bra skit ändå. Nu får detta förvirrade lilla inlägg avslutas. God natt.

Personer som förtjänar en plats i himlen, enligt mig:

*Taxichauffören som blev jätteglad av att se mig och gjorde min dag mycket bättre.

*Linus som gav mig fika och positiv energi.<3

*Susanna på arbetsförmedlingen som var hur tålmodig som helst och orkade med oss och vårt kaos.

*Laoko som också har orkat med och skrev ett jättegulligt mail när jag kom hem.

*Hannah som höll mig sällskap när jag väntade på taxi i en timme.

*Åsa som tog mat till mig så jag inte behövde svälta.

*Mamma och pappa som har varit awesome hela veckan.

*Hattmannen för att han diskade min disk helt spontant. Okay det var pyttelite disk men jag blev glad ändå.

*Jag, för att jag är awesome.

 

Papprena är påskrivna och Renas anställning är klar! I feel great! Dagen är bra och jag är bra och allt sånt!

Jag hinner blogga, yay! Så nu bloggar jag i alla fall, mamma. Det blir kul för dig. (Och alla andra. Kanske. Inte.)

 

Idag, mina kära vänner, är det den femtonde januari och det betyder independence day! Jag har inte hunnit börja fira än, för jag har haft ungefär 28000 saker att göra (känns det som), men det kommer! Men vad har hänt sen sist? Jag har gått i skolan och pratat om våra (numera) favoritpoeter Paul och Artus. Han heter egentligen Arthur, men läraren skrev fel och nu säger vi att han heter det. De var lovers och sköt varandra och hade kul. Vi älskar dem. Jag har varit omåttligt arg, men det har varit okay ändå för folk är bra. Vi har haft Niklas och pratat om prosapoesi. Musiken har börjat igen och jag har rageat på Micke...shocker. Den här veckan har inte varit lika bra som jag först trodde, men det ska jag (försöka) ändra på idag hade jag tänkt. Så, have fun så hörs vi ikväll (faktiskt)!

Hej!

Igår gjorde jag ungefär ingenting nästan hela dagen. Oj, vad mycket slagg det var i den meningen. Eh, ja, whatever. På kvällen tog jag dock tag i livet och gick ner till stan med Åsa och åt pizza. Det var väldigt kallt, men vi överlevde och pizzan var såklart god. De visade bingolotto (att det ens får visas är ju fan pinsamt egentligen) och det resulterade i att vi analyserade Patrik Isaksson och började hata en grabb för att han vann för mycket. Vi såg också början av en film som enligt åsa handlade om detta: "De är instängda i någon gråtta och så traskar de omkring och så hittar de ett stort jävla hål!". Sounds...fun.

 

Nu är det alltså måndagsmorgon och jag har fixat med lite allt möjligt. Det mesta händer nemligen i veckan/helgen. Så jag har strukturerat mer inför anställningen (kaos kaos kaos) och *drumroll please* bjudit in folk till mitt första gig som Emma Carolina! Det kommer bli awesometastic! Och så jävla helvetes nervöst...men ja. Det får jag leva med. Nu börjar jag om ungefär en halvtimme. Sovmorgnar är så långa när man inte sover på dem, har jag märkt. Bra märkt av mig. Eller något. Nu avlägsnar jag mig.

Hej kära läsarindivider!

Jag har haft en underbar dag. Så är det bara. Först sov jag länge och chillade med livet (och var arg på dumma människor). Sen gick jag över till Åsa och vi vandrade ner till caféet. Där fikade vi (shocker) och pratade om våra romaner, musik och olika folk på skolan. Vi gick sen hem till mig och sjöng. Rubriken är från Little lion man, som blev vår största hit. Eller...en av dem. Andra sådana var this is the Life, are you satisfied, bring me to Life, I´m not a robot och cellblock tango. Fabulous! Vi flyttade över till gläntan (så kan man inte säga) och åt mat, drack cider och...fortsätta sjunga. Akustiken där inne är simply to die for. Nu låter jag bli att sova ganska så mycket. God natt mina favoritmänniskor!

-Romanskrivandet går framåt, faktiskt! Det var inte dåligt, enligt Sigge.

-Min sociala förmåga går dock bakåt...om förmågor går. Ja de går väl lika mycket som skrivanden antar jag. Hursomhelst gör den det.:(

-Jag tog tag i mitt liv och följde med Åsa och Anna till stan. Där köpte jag allt jag inte borde, men ville köpa. Helgen kändes bättre efter det (och en lång välgörande dusch för det var freaking kallt).

-Hannah är söt, speciellt när hon är full. Det visste jag inte.

-Gilmore Girls är det bästa jag vet. Så nu vet ni det.

-Lilla drevet varnar för sockrade drycker. Jag dricker dem ändå. Screw you.

-Skvaller över facebook med Elin gör allt lite bättre.

-Livet känns okay just nu, tro det eller ej. Men vi får se imorgon...

Olle: Hahahaha, nej. Det är en låt av Laleh, men nu borde det omedelbart göras!

Diktatorn: "Ballada" är nu officiellt ett ord. Och jag tror inte att du kan leva utan min blängblick. Aaaa!<3

 

Vi skriver romaner här. Det är inte lätt kan jag berätta. Igår skrev jag världens sämsta inledning, som jag sen helt skrev om på morgonen. Det blev ganska bra grejer. Hur jag ska komma vidare nu, vet jag inte. Alls. Annars händer inte vidare mycket. Avvänjer mig från colamissbruket. Läser, skriver, tänker, inte mycket mer än så. Får in Nässjö-rutiner igen, liksom. Det var nog allt för nu.

Kan detta vara min konstigaste rubrik någonsin? Kanske, ingen vet. Men ganska konstig är den. Det ska föreställa den höga ton som Diktatorn har tagit ungefär hela kvällen och eftermiddagen. För han har alltså varit här idag för att fixa en massa grejer, framför allt sång inför nästa helg då vi ska sjunga på srf Jönköpings månadsmöte...eller var det så det hette? Det var nåt sånt i alla fall. Kan också här passa på att nämna att jag kaaaaaanske sjunger lite emma Carolina-grejer nästa lördag i Lund! Kanske, alltså. Men ni kan ju tänka på det, om ni nu är i Skåneland då.

 

Men ja...diktatorn var här, alltså. (Förvirrat inlägg hej) vi åt en sibylla-middag och sjöng olika låtar som sagt. Inlägg i åldersdiskutionen: Jag började gapskratta när han sjöng "jag kanske skulle söka upp någon yngre, som en fjäder i hatten". Fucking hilarious. Jag är helt slut, som ni märker, så det här får vara slut.

Jag är hemma! Så nu är jag och Skåne åtskiljda för denna gång. Jag är okay med det känner jag, ändå. Jag avslutade tiden bra. I söndags var jag på Burlöv center med mamma och köpte kläder till mig och födelsedagspresenter till viktiga människor. Och fika, naturligtvis. Igår hade jag subwaytimes med Elin och det var allmänt awesome. Vi skvallrade nästan mer än vanligt, fick ett skrattanfall åt en random tjej och jag fick äntligen höra originalet av yall want a single. ...yeah. Vi pratar inte mer om det.;)

 

Sen åkte jag alltså hem. Igår märkte jag upp en massa skivor och försökte strukturera upp livet. Gick väl sådär antar jag. Idag vaknade jag av att hattmannen dammsugög köket. Han har sina bra sidor, den där. Vi hade tydligen problem med bananflugor. I don´t know these things. Nu ska jag snart börja min andra termin. Lite för excited på ett sätt.

Olle: Ja, jag vet. Fun fact: Häromdagen tänkte jag "folk under 20 är oftast så störiga. Tur att jag har typ...två kompisar som är det. Fast...jag måste ju hänga med mig själv. Problematiskt." (jag tänkte inte ordet problematiskt...)

Diktatorn: För att vi kan, that´s why. Moahahahaha!

Sandra: Argumentera vetefan egentligen, men det var så här:

The script: If you could see me now...

Sandra: Nej! Jag ser inte!

 

Onwards: Det riktiga inlägget. Jag tänkte vara modig som fan och skriva ihop några nyårsföresatser. Jag har knappt tänkt igenom detta innan, bara så ni vet. Shit is going down.

 

2014 ska jag göra mitt bästa för att:

-Kyssa någon. Ja, faktiskt. Det känner jag att jag borde göra i år. OBS: Inte vem som helst, naturligtvis.

-Skaffa en massa nya vänskapsrelationer, för det var det bästa med förra året och jag vill fortsätta med det.

-försöka förstå saker som hemligheter och privatliv. Försöka.

-Göra svinmycket konstiga saker. Det behöver jag.

-Bli åtminstone liiiite bättre på att spela piano.

-Stå mindre i centrum och bli bättre på att göra det när jag gör det.

-Kämpa mot destruktivitet, jämt.

-Klara av livet, speciellt efter att jag slutat skolan.

-Bli bättre på att säga ifrån när saker inte håller ihop.

 

Det får räcka så. Nu ska vi se hur det går.

Så...zombie-året fortsätter. Underbart. Jag bytte om från nattlinne vid sex ikväll. Min mest ambitiösa grej idag har varit att äta chokladmousse och titta på Gilmore Girls. I´m doing that right now. So yeah. Okay, liiite annat har jag gjort. Typ...läst fanfics, pratat med mamma och...eh...yeah, that´s it. Ovh nu borde jag ringa diktatorn. Han fyller år och allt. Fint ska det vara. Nu kan jag inte mobba honom för att han är 16 längre. Jag kan i och för sig mobba honom för att han är 17...but that´s not half as fun! Det blir roligare när jag är tjugo. Vilket är snart. Shiiiit. Kaos will be happening. Eller alltså. Sådär kan jag omöjligt säga av flera anledningar. Jag har ingen aning om vad jag pratar om. Hejdå.

Ni som trodde att 2013 var året när jag chillade med livet som mest...ni hade fel. 2014 toppar, god damn it. I alla fall de tre första dagarna, för jag har inte gjort någonting alls. Igår och i förrgår var ju Onna här, men det blev inte mycket gjort för det. Vi lyssnade väldigt mycket på mina julklappsskivor, vilka jag älskar väldigt djupt. Speciellt Victoria (Maria Mena) hade vi väldigt roligt när vi lyssnade på. Vi sjöng the art of forgiveness på stockholmska och mitt i am I supposed to apologize utbrasst Onna "alltså, sjunger hon "blogline"?". Det gjorde hon inte. Hon sjöng "bloodline", men nu går den för evigt "that someone sharing my blogline, would not lend me their haaaan!". Jag kommenterade varje rad i andra versen efter denna nya mening av texten och det hela resulterade i många utbrått av sång från oss under gårdagen. Jag har, lite på tal om mitt kommenterande, lagt mig till med att ge röster åt alla objekt Onna pratar med. Hennes mobilladdare var en riktig bitch, kan jag meddela. Nåt kul ska väl jag få ha, tycker jag. Förutom det har inte mycket hänt. Jag har ätit helt absurda mängder mat, speciellt igår. Igår flyttade också min syster till Norrköping! (Den övergången makade mer sense än vad ni tror, eftersom jag tänkte på att jag åt vitlökssås och att hon borde varit där och ätit den. Eller okay. Jag tänkte att jag nu tycker om det och därför är ett hot mot henne i ätandet av det. Så jag var inte såå snäll.)

 

Ska avsluta med att förklara rubriken. Den kommer ifrån min och Onnas mycket medvetna misstolkning av Diktatorns årssammanfattning, där han först hade skrivit att han var på hennes avslutningskonsert och direkt skrivit "en skamm för Sverige"...det makade förstås sense, men såg väldigt kul ut. Det tyckte inte han. Men vi gjorde, so whatcha gonna do about it.

Hej och gott nytt 2014 era jävla idioter, fanskap eller andra kärleksfullt nedsättande ord jag kallar er!

Ja, det är alltså ett nytt år. What. Jag bloggar till och med på nyårsdagen, och det var tre år sen sist. Onna sover. Eller det kan jag ju omöjligt veta. Men hon ligger ner och håller käften i alla fall, så det gör detsamma för mig om hon är i drömlandet eller inte.

 

Igår firade vi nyår i Eslöv och Malmö. Nej, det makar inte sense egentligen. Vi var alltså hos Olle först och bakade awesometastic pizza. Isa var allmänt smart under detta bakande.

Ekblad: Men Isa, du kan ju inte ljuga!

Isa: Kan jag ju.

 

Jag: Det gick inte så bra med att ingen skulle kalla dig Onna.

Onna: Näe.

Isa: Förlåt Onna!

 

Hon beordrade också Olle att dricka ur en skål, för att sen hälla dess innehåll (vatten) över honom. Det var enligt Onna en av kvällens höjdpunkter. Jag kan gå med på det känner jag. Vi åt pizzan och Onna utnämnde Micke till sin cola-langare. Nåt ska han ju vara bra för, antar jag. Inte för att han inte är bra för något annat. Detta kan jag omöjligt veta eftersom jag inte känner honom. Under ätningen diskuterades också Alexandras pedofili och Isas kanibalism. Helt normala samtalsämnen, skulle jag säga.

 

Sen tog vi oss in till Malmö. På tåget hoppade det på en massa x-spykister, som förde liv och sjöng tänd ett ljus. Det får man göra. Vi kom till klubben vi skulle till och firade in året. Bland det första som hände 2014 var att Elin sjöng "alkastar". Det är inte ofta man upplever sånt. Vi karaokade sen och jag och Elin gjorde en intressant version på sound of silence. För varför inte egentligen. En stund senare åkte vi hem, efter att i alla fall Onna fått dansa en del. Nu är det nyårsdagen och vi chillar med livet. god natt och sånt.