träd (prosadikt)

Träd

 

Min pappa fick en åsna i doppresent. Det var det finaste han kunde få. Han satt aldrig upp och besökte aldrig platsen igen. Såg aldrig sin systers grav.

 

Min mamma förverkligar sig själv. Ger sig själv tiden vi förvägrat henne. Hon är en ny människa och hatar när jag säger det. Jag säger det ändå.

 

Min syster är ogenomtränglig. Jag vet ingenting om hennes tankar. Hon lever i en värld jag inte förstår och ändå är vi så lika. Jag älskar henne.

 

Jag skriver motvilliga prosadikter och begränsar mig själv. Ser fri ut på håll, men tänker för mycket. Förälskar mig i fragment och glömmer det viktiga. Vi är nästan samma.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0