hopelosthead

Känner mig som en sån jävla a.l just nu. Påträngande, forserad, fel. Det är en av mina sämsta känslor eftersom man inte kan få bort den. Det går ju inte att prata om den med någon för då gör man det bara värre. Hur är alla så himla naturliga hela tiden? Fattar på riktigt inte hur de gör. Allt jag gör blir för mycket. "om möjligt överdriv" ja tack, det tänker jag göra. Jag vill bara vara säker, ju. Okay, jag förstår ju också att den där muppiga känslan kärlek gör att saker blir värre. Eller, kärlek och kärlek. Det där var ju lite overkill. Men det jag försöker säga är att det inte gör lika ont med alla.

 

Vad övrigt är, är måndag. Junis sista dag (juni var är du? Vad hände med dig?) och jag har repat grejer. Det gick inte särskilt bra. Men det blir säkert bättre. Har också sett två av de filmer jag spelade in i urminnes tider. De var inte särskilt bra. Snarare totalt skitdåliga...men ja vad ska man göra åt barn egentligen. Det var nog allt för idag.