Det där långa inlägget om Nässjö

Ja, nu kommer det. A fuckload of supersentimental. Här kommer en komplett redogörelse för exakt allt jag kommer sakna från min fantastiska tid i Småland.
 
Jag kommer sakna Nässjö. Ja, själva staden. Stationen och känslan jag alltid fick där, av att vara hem men ändå snart vara hemma. Att jag visste exakt vilket spår alla tåg gick från och hittade dit. Jag kommer nästan sakna de iriterande ledsagarna...nästan. Jag kommer sakna ICA (skittöntigt eftersom alla icor är likadana), de begränsade men för mig helt tillräckliga klädaffärerna och alla andra ställen jag inte ens hann besöka. Och jag kommer att sakna thimons. Jättemycket. Personalen, de underbara kakorna och till och med kortläsaren. Helt sant.
 
Jag kommer att sakna mitt hem så otroligt mycket. Min Nässjö-säng som alltid tog emot mig och var snäll. Att vakna och brista ut i sång det första som hände bara för att jag kände för det. Att borsta tänderna och sjunga Maria Mena i mitt fantastiska badrum. Som jag kommer sakna det där badrumet, allvarligt! Min dusch, liksom. Den var typ bäst i hela världen. Min hylla, min garderob, mitt freaking golv. Mitt hem.
 
Jag kommer att sakna skolan. Alla miljontals fikor och den kollektiva glädjen när det är kakor. De jättegulliga mattanterna och all annan fin skolpersonal. Själva byggnaden och hur konstigt tyst den var på kvällen. Vårt älskade klassrum. Sofforna utanför världsförbättrarnas klassrum. Alla människor vi älskade att hata. De få vi faktiskt verkligen älskade. Hasselängen där jag har skriksjungit och skrattat så mycket...och krigat mot Micke/Pelle, såklart. Hela den motsägelsefulla, överveganska, men fina sörängsstämningen.
 
Jag kommer att sakna min utbildning. Alla Sigge-uppgifter. Att ha Niklas som lärare (I find no Words okay). Att sky det allmänna och vara specifik, och att om möjligt överdriva. Alla inspirerande författarbesök. Alla klassdiskussioner och Sigges alla infall. Måndagarna med Sophia och Mynta som var själsdödande och ändå rätt trevliga (arthus, I mean). Dikter, noveller, helig ande, slagg och så många lärdomar. Och Hemingway. (Nä. Jag kommer inte sakna Hemingway.)
 
Och jag kommer att sakna min klass. Min fantastiska, sinnessjuka författarklass. Jag kommer sakna Annas optimism och uppskattning. Marias lyckliga tillrop och entusiasm inför allt. Christers sätt att lugna ner mig när jag inte kan andas längre och få det att se så casual ut. Hannas unika energi och språket vi alla tog efter varesig vi ville eller inte. Alexzandras naturliga trygghet och hur vi alltid, alltid spårade ur. Johannes underliga syntolkningar och hur vi kastade ord mellan varandra för att vi båda älskar dem så jävla mycket. Och jag kommer att sakna Åsa. Obeskrivligt mycket. Jag kommer att sakna alla våra cafésesioner, promenader till ICA, sångkvällar och skratt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få en så bra vän från den här tiden. Och av alla tusen minnen som kommer upp (mumford & sons, set fire to the rain, ciderprovning, skräpmatsmåndagar, "helvete! Vad är klockjäveln?", klänningsköpande etc etc) är det ett som står ut. Mitt i min kaotiska period, när allt jag egentligen kunde göra var att älta och lyssna på angels av the xx. Då vi satt på stenar och åt glass och jag plötsligt sa "får jag säga något väldigt cheesy? Jag är så glad att du finns i mitt liv." exakt så är det ju. Du är bäst. Okay, ni är alla bäst. Författare, klassmuppar och vänner, jag kommer att sakna er. Serri. Men glöm inte att we will Always have parre och att vi gör precis som vi vill...nästan jämt.
 
If you couldn´t tell, så kommer jag att sakna Nässjö. Jävligt mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0