hopelosthead

Igår hade vi vår sista släktstudent. Det var lilla Amanda, som inte är så liten längre alls. Så henne firade vi i en extrem värme. Vi åt sån där halvdeppig studentmat och pratade om allt möjligt som jag inte ens kommer ihåg. Sen sjöng vi hennes studentlååt! Vi sjunger ju en låt för varje student och i år blev det thriller, som låter som i rubriken. Mammas bandhomies kompade och sen tårtade jag med dem. De är underbara och vi pratade om olika exciting samarbeten medans ett blåsband (det är inte ett ord) spelade och var awesome. Så, bra kväll.

 

Idag har jag gjort...ingenting. Det är en sån vecka. Jag har tränat (för en sån vecka är det också), tagit det lugnt och umgåtts med mamma. Det var mycket underliga samtal, som lät ungefär så här:

 

Mamma: Folk tänker inte som jag, har jag märkt. Och det är väldigt jobbigt för mig!

Jag: Jaha men hur tänker de då?

Mamma: De tänker, som...neeee...de tänker ju inte alls det är det som är problemet!

 

Vi lyssnar på Kent.

Jag: Vad är det där för brud?

Mamma: Hon är ju med hela tiden. Har du aldrig hört henne?

Jag: Nej.

mamma: Hon är ju med varje gång man spelar den här låten! Det är jättebra, tycker jag!

 

Slutligen, en alternativ rubrik: "Förklara armbågar!" alltså, va? och då var det ändå jag som a det. Nu låter jag er vara och återvänder till mina Pringles och min äppelcider, eller äppeldryck med ciderkaraktär som det väl heter. Töntigt namn, men gott.