saknad
Saknad måste vara en av de värsta känslorna. Var fan gör man av den? Vart tar den vägen? Jag vill twittra ut den men vill inte att du ska se. Vill inte skada mer än jag redan gjort. Är så jävla helvetes rädd för att du suckar och tänker ”here we go again.” Vill prata med någon men det finns inget de kan säga. Medlidande hjälper inte. Alls. Du sa att jag fick prata med dig. Om vad som helst. Att det var okay. Så gör man inte och det sa jag också. Du pratar inte med mig om något. Inte för att det förväntas av dig, inte för att vi blir mindre vänner…men hur fan skulle det se ut? ”Hej, jag saknar dig” jomen eller hur. Men jag gör ju det. Och jag bloggar för ja, jag vill att du ska se. Vill, men får inte vilja. Får aldrig tränga mig på. Gör ändå alltid det. Men då ibland när vågen av saknad bara sköljer över mig vill jag att du ska veta…veta men inte få ont. Vill aldrig att du ska ha ont. Du bad om ursäkt, ville inte att jag skulle vara ledsen…men det är inte intressant. Det är du som inte ska vara ledsen. Tänkte säga att det är du som är viktig, men det var ju lite overkill. Jag vill bara veta vad jag ska göra när jag saknar dig. Var vi står. Om du tänker på mig alls. Fast jag vill nog inte veta det. Ska gå vidare, går faktiskt oftast vidare. Det är lättare än jag trodde. Det är bara ibland det gör ont. Bara ibland jag saknar dig.
