det här håller inte

Nej, vet ni vad, det är dags för ett sifferinlägg och ni har exakt inget att säga till om i frågan. Och det här inlägget har funnits i mig väldigt länge, så det är på tiden att det får se dagens ljus...om det ens är ljust nu? Det är det nog.
 
1
Du är det lilla extra. Du är en replik som fastnar i ryggraden. Fingrar som bränner mot tangenter. Ett gitarrsolo i d-moll. En liten tanke om att "det kunde varit jag." ett stick av svartsjuka. Lite, lite svårt att andas. Inte mer. Ibland mindre, ibland ingenting, men aldrig mer. Inte våldsamt, inte destruktivt, inga kickar. Bara det lilla extra. Det är svårt att förhålla sig till. Omöjligt att förutse reaktioner, känslor, tankar. Ibland är jag en flinande tonårsflicka och ibland bara gäspar jag. Låter det bekant? Det är det inte. Det är allt annat en bekant, men något är det. Något litet extra. Jag gillar det.
 
2
Det blir aldrig logiskt. Det spelar ingen roll vad vi gör. Det blir aldrig logiskt. Jag kommer med svepskäl och de är sanna, men det funkar inte så. Jag kan inte bara vänta ut dig. Ändå...det är inte helt sant. Det är inte bara att sjunga med i "poor Little rich boy" för allt vad man har, för det finns mer. Ju mer jag tittar desto mer uppenbart är det. Kanske är det bara mörkret som bosatt sig i dig, kanske är det en lång tids ensamhet som plötsligt tog slut eller kanske är det rentav neuropsykiatriskt. Jag är inte rätt person att döma, men ibland undrar man ta mig fan. Ibland får jag fråga andra vänner om hur sociala koder ser ut, för att jag blir osäker om huruvida jag dömer dig efter fel standard. Jag verkar itne göra det. Då kvarstår bara frågan: vad kan jag göra åt saker? Well, nothing much. Leva med alla dina förvirrande infall och att du inte förstår att de är förvirrande alls. Att jag inte har lust att leva med det, är såklart irelevant.
 
3
Om någon skulle fråga vad jag sörger i livet, vad jag ville ändra eller vad jag ångrar, så skulle jag svara detta: Att du inte finns i mitt liv just nu. Att jag inte får uppleva tryggheten du utstrålar varje dag. För det finns ju ingen som du i hela världen. Du är den bästa människa jag någonsin träffat och jag vill veta varför. Jag får för mig att det kunde blivit annorlunda. Du håller inte med, höll aldrig med. Du ville inte och det trodde jag inte att jag gjorde...men herregud titta på mig. Så fort du kommer på tal (och det är oftare än jag vill medge) syns det på mig. Jag hade inte tid att känna då och ändå sa jag till dig hur mycket jag älskade dig varje dag. Många gånger om dagen. Kanske skrämde jag bort dig? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att jag aldrig får en bättre chans. Bättre går inte. Sätta folk på pidestaler? Skulle jag?
 
4
Alltså jag undrar var folk tar vägen. Varför man kan vara viktig ena stunden och ingenting nästa stund. En gång var jag hon du hörde av dig till när allt föll samman. Det var dig jag ringde med tårarna rinnande den 16 januari 2012. Du var den som skulle förstå, den som förstod. Det var dig jag ringde när jag var arg. "You don´t sound angry. You know what? You sound happy." du hade upplevt mitt värsta och mer där till, och du dömde mig aldrig för något. Och nu vet jag inte vad du gör, vem du är. Det var inte länge sen, egentligen. Och jag saknar dig. Det finns ingen som förstår som du. Du är lik mig utan att det blir tråkigt. Var, kanske. Vi kan sitta och prata hur länge som helst och det blir aldrig ointressant. Blev. Jag vet att du är ett sms bort...men måste det alltid vara jag som skickar det där smset? Måste vår kontakt vara upp till mig exakt hela tiden? Så jag slutade. Och det var min sämsta grej. Det var mest det jag vill säga.
 
Nu får det vara nog. Frågor lär inte bli besvarade, förutom när de blir det.

Kommentarer
Postat av: Blue

Vet vilka alla är utom 3:an. Du får berätta det för mig.

2014-03-28 @ 03:41:37
URL: http://overkills.blogg.se
Postat av: Blue

Nej vet du vad nu kom jag pååå!!

2014-03-28 @ 03:42:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0