Oh no, I´ve said too much, I haven´t said enough
Den här dagen är ganska mögpuckad, fast på ett fint sätt...typ. Jag har mått jättedåligt, men jag har gjort bra saker ändå. Lyssnat på Florence och skrikit med litegrann (jag tror jag är i ett missbruk vänta så säger man väl inte), pratat med mamma, börjat städa lite (men det blir ju smutsigt igen på ungefär 3 sekunder alltså va) och fikat med Åsa för det var för länge sen. Hon är bäst om någon undrar...och det gör ingen för det säger jag jämt. Sen åt jag vindruvor till kvällsmat (det finns väldigt många vindruvor i en ask, seriöst, det är rätt insane) och tänkte på livet, typ. Rubriken sumerar det mesta. Imorgon ska jag sjunga i Skåne på riktigt. Bra ändå. Eller jag vet inte, faktiskt.
Ja visst gör det ont när huvuden brister, när man festar hemma hos Christer
Hej ni!
Nu har jag varit på världens awesomeaste klassfest! Den var på Christers supercoola herrgård/slott (tycker jag fortfarande inte att det är, var är tornen omg). Vi inledde med champagne i salen. Ja, det är på riktigt en sal. Mycket fancy stuff. Sen satt vi ute och åt baguetter och annat trevligt och pratade om...grejer. Jag vet inte riktigt vad. Tiden rann förbi och fastän det var ganska kallt var vi glada. Jag fick veta att vissa klassmuppar, närmare bestämt Johannes och Alexzandra, har varit inne på denna blogg och hängt. Hej till er ifall ni är här igen! Jag kan meddela att för att "svara på skiten" trycker man på den där kommentarer-länken, så kan man skriva grejer. Vi gick sen in och lekte kortleksversionen av sanning eller konka, eller "scoop-leken" som Hanna säger. Det blev dock inte så scoopigt. Lite kanske, men jag kan inte komma på något nu i alla fall. Sen bestämde vi oss för att bada, så vi åkte till en sjö. Chauffören var nykter, kan jag nämna. Jag utropade "vems bil är det?" mitt under resan och var allmänt utflippad. Badade gjorde jag dock inte, för det var kallt goddammit. Folk var kalla och blöta men fortfarande glada. Vi kom tillbaka och mer fantastiska shenanigans hände. Christer och Johannes stagedivade från biljardbordet och Christer har en näsa därefter. Han försökte också sabrera en champagneflaska, men slog sönder den. Jag sjöng väldigt mycket. Dansade och sjöng mumford & sons med Åsa. Gjorde en något overkill version av shake it out som blev bra efter omständigheterna. Sjöng Emmylou med Johannes (när vi inte glömde att sjunga för att vi hade ett förvirrat samtal istället). Skrålade säkert! med Alexzandra. Stalkade rökarna lite hela tiden. Var jävligt glad helt enkelt. Fram tills jag la mig, that is. Då slog den berömda kvällskänslan till och jag gick sönder lite. Enter savior of the day: Christer, av alla människor. Han hörde att jag inte mådde bra och tog sig tid att prata mig lugn; påminna mig om att allt är en del av livet, likna allt vid ett hav och prata om fåglar med mig tills jag på riktigt mådde bättre. På engelska, dessutom! Det är helt fantastiskt, tycker jag.
Idag vaknade jag och mådde sådär, både fysiskt och psykiskt. Kvällskänslan tog vid där den slutade, fast det var morgon (töntigt). Men fina människor och värktabletter löste allt och det blev en jättebra dag. Vi grillade korv, vilket vi skulle gjort igår egentligen, och Beckis joinade vilket gjorde saker ännu bättre. Vi åkte till en annan sjö än dagen innan och folk badade, förutom jag och Johannes som var kärring-exempel. Christer tyckte att det hade varit "för lite yolo ett tag", så vi åkte till ett stenbrott och klättrade omkring. Jag var the pro kan jag nämna. Eller nä, för the pro var Christer såklart. Han kastade sten i "pölen" som fanns där och klättrade mycket mer än oss andra. Men jag var också lite pro tycker jag. Efter detta åkte vi hem och nu är jag här. Har både haft och (tillfälligt?) överkommit kvällskänslan, so all is well! Ett par citat:
"Är det här en sån spegel som man ser sig själv i?"
"Jag ska skaffa en jävla skitstor jävelsoffa. Vad säger ni om det?"
Okay, det var bara två. Don´t judge. Rubriken är för övrigt courtesy of Alexzandra.
Do I really feel the way I feel?
Idaaaag kom kollektivromanen från tryckeriet! Helt insane! Jag har liksom träffat den! Jag försökte läsa den, men då var det fel bok. Synd. I övrigt har dagen mest flutit på. God mat, skola, väldigt snabb stan-trip med Åsa och Hanna och sen musiklektion. Jag tog den snyggaste loud-tonen hittills. Nöjd, känner jag mig. Nu kom jag på att jag inte har gjort något av det jag ska göra. Eh...hejdå. Nej vänta! Rubriken. Vi spelade lite efter själva lektionen och just låten i denna (Walking in Memphis) var en sådan. Jag oktaverade och var mycket glad. Jag älskar att oktavera, men då måste man duettera med grabbar och det händer ju inte så ofta. Nu, hejdå på riktigt.
vänskapstext
(Uppgift: Skriv om en vän, helt enkelt.)
Jag kände henne innan jag kände mig själv. Långt före mitt första minne. Jag flög till Stockholm i december 1995, vid ett års ålder, för att träffa andra blinda för första gången. Jag tror inte att jag känner någon som inte har hört mig berätta exakt vad jag tycker om ”andra blinda.” Så, okej, jag erkänner. Min första och bästa vän är blind. Hon har också ett namn, så som många andra och det namnet är Ronja.
Vi har alltid varit lika. Som tio-åringar sprang vi runt med varsin bandspelare och dokumenterade allt från låtar vi skrev i stunden och revolutionerande upplevelser till vädret. Vi accepterade varandras fantasivärldar och trodde på dem till 100 procent. Vi startade taltidningar, internetforum och romanprojekt samtidigt och tävlingen var ett konstant inslag i våra liv. Jag kritiserade hennes engelska och hon min brist på självständighet och social kompetens. Vi sjöng, skrev, levde och drömde med och mot varandra.
Visst finns det dagar när tävlandet gör ont. Ibland vill jag bara slappna av och umgås utan oro och överanalysering. Ibland undrar jag till och med varför vi är vänner. Svaret på den frågan är enkelt. Det finns ingen som Ronja. Det finns ingen annan som frågar om jag har ont någonstans när jag panikgråter i telefonluren, bara för att vara säker. Ingen som ringer när allt faller sönder och sjunger sånger om sin nutella-burk tills jag börjar skratta. Ingen som har lika många underliga vanor, idéer och system som jag. Ingen som finns så naturligt i mitt liv oavsett var vi är eller hur lång tid som går.
Jag fick ett SMS igår där det stod att hon hade en av mina mellanstadiekompositioner på hjärnan. Vissa människor stannar alltid.
How do I get you alone?
Livet just nu:
-Dagarna är tomma. Jag tittar på glee och stirrar ut i luften.
-Kvällarna är oftast brutala. Kvällskänslan har inte infunnit sig idag och jag klagar inte. Igår var som ni såg sådär.
-Jag drömmer extremt mycket och förvirrat. Rubriken är från en...eller det är ju en låt, men den var med. Det var väldigt fint. Inatt åkte jag tåg, spydde och glömde en massa grejer. Kaos.
-Jag hatar att bo på två ställen och längtar verkligen tills jag slipper. Jättemycket.
-Jag kunde mått bättre antar jag. Livet är förvirrande och jag kan inte stå för något i mer än högst två dagar. Jag vill inte. Eller jo, det vill jag väl, men ändå.
-Meh.
Men vi gör inte alls precis som vi vill
Jag minns känslan av att stå på en perong och slitas sönder, eller att sitta på tåget och bara vilja vända. Jag vill tillbaka dit. Inte tillbaka, men dit. Jag vill bryta upp, för då har jag något att bryta upp från. Jag vill vakna upp på morgonen till någons andetag i mitt hår. Jag vill vara älskad. Jag vill att mitt hjärta ska hamra i bröstet utan skuld. Jag vill att någon ska tänka på mig hela tiden utan att kväva mig. Jag vill att någon ska lära mig leva med min rädsla och ta mig igenom allt det där som skrämmer mig. Jag vill ha mer än ett destruktivt tonårsförhållande på distans och en kanske ännu mer destruktiv obesvarad crush att referera till. Shit´s gotten old. I´ve gotten old. Jag vill sjunga till någon som lyssnar och kan sjunga tillbaka. Jag vill inte vara själv. Jag borde skärpa mig och inte skriva så, men vet ni vad? Jag vill inte skärpa mig. Jag vill att någon ska vara här och säga att det är okay, att jag inte måste skärpa mig. Att någon ska finnas, hos mig, jämt.
Och om jag fick bestämma skulle någon vara du.
you´re the master stämmer in the house
Hej folk!
Igår (som i i fredags) var jag i Skåne. Ja, tänka sig. Jag åkte ner för att trubadura i Lomma med Karl. När jag kom till Lomma åkte jag hem till en människa jag aldrig träffat vid namn sofie, där Karl och en annan stranger vid namn Sofia väntade. Ja, sofie och sofia. Något förvirrande. Så där satt vi och repade låtar i solen och hade det bra hela eftermiddagen. Jag stämmade och allt! Men det är Karl som är the master stämmer, obviously. Det kom fler människor dit, som jag inte heller kände och det stämningen var mycket god. Vi gick in till själva festligheterna (lommadagarna hette det visst) och försökte äta. Jag säger försökte, för det gick inte så bra. Pizzerian vi till slut hamnade på hade absolut ingen service och det tog minst en halvtimme att ens få beställa. Då hade Marie och hennes Fredrik joinat, så jag hade i alla fall trevligt sällskap. Vi hann se slutet av Karls bands spelning och sen gick vi till öltältet, där vi skulle spela. Jag köpte fantastiskt god cider och vi pratade om allt möjligt och hade det bra. Sen fick vi veta att vi inte fick spela. Fuuuun times. Ljudteknikern hade glömt oss, tydligen. Så jag drack mer god cider och sen åkte jag hem.
Idag skånade jag lite mer. Till exempel röstade jag. Bra grejer ändå. Sen åkte jag hem till Småland igen och här är jag nu. Har suttit och stirrat hela kvällen, typ, förutom när jag pratade med Hannah. Det var mycket trevligt. Det är dock inte att blogga.
Man ska inte vara rädd för lite tönteri
Idag gick vi alltså igenom erotik-skrivandet. Alla var helt enkelt svinbra! Till och med jag var...helt okay. Jag återanvände mitt favorit-gaypar eller, som Shass en gång uttryckte det, "den arga bögen". Han var inte lika arg i denna text, dock och jag skulle vilja påstå att dialogen är bland det bästa jag gjort. Ändå var de flesta såklart bättre. Maria skrev det bästa hon skrivit på länge, Christer var hilarious, Johannes var ett geni (what else is new) (jag är mer opartisk än ni tror här) och Hanna använde ordet serri i sin text vilket såklart gjorde den awesome. Så, bra dag för författarlinjen!
Resten av dagen har jag wasteat det fantastiska vädret. Eller, jag gick till macken med Anna och köpte glass, men annars så. Jag har läst, lyssnat på podcasts och sett en konsert med Florence. Det sista lugnade äntligen ner mig, så nu mår jag nästan bra. (Nej det gör jag inte nu när jag tänker efter...) Rubriken är dagens lärdom från Sigge. Han var väldigt stolt över oss, kan jag meddela. Yay och sådär.
talking loud, not saying much
Jag kan inte vara tyst. Det har jag väl aldrig kunnat egentligen. My soul is transparent och jag avskyr det. Jag vill kunna klistra på mig ett leende och gå ut i världen som om ingenting. Jag tror att jag egentligen kan. Om jag försöker. Jag försöker inte. Jag skärper mig inte. Pratar inte svenska, beter mig inte som folk. Folk säger att det är okay. Det är det inte. Jag försöker skriva tweets så du förstår vad jag säger. Vill ju bara prata med dig. Du sa att jag får det. Om vad jag vill. Det är inte sant. Du måste veta att det inte är sant. Hur skulle den konversationen börja? Allvarligt talat, livet fungerar inte så. Vet du hur jag vet det? Jag har provat. Jag har också varit där du är. Och det går. Det går men det gör ont hela tiden. Jag vet precis hur du känner. Vad jag gör är inte okay och då gör jag ändå absolut ingenting. Det är bara skuld, hela tiden. Mot alla, inte bara dig. För mina känslor kan inte vara på insidan. De måste ut. Varje dag, hela tiden. I tal, i skrift, i handlingar. Och jag hatar den konstanta känslan om att jag måste skärpa mig, nu. Att jag måste säga också det. Fiskar bekräftelse mer än jag vågar inse för mig själv. Vill att någon ska ta hand om mig. Att du ska. Jag vill att kärlek ska vara mer än så här. Det är visst det för andra. Och det fattar du väl också att jag inte kan säga till dig! Talk about guilttripping! Och ändå är det ju bara det jag vill. Och erfarenhet har lärt mig att om jag vill säga något kommer det att sägas. Förmodligen snart. Det spelar ingen roll vad jag tycker om saken egentligen. Jag har inget val. Eller jo. Jag har ett val och väljer konsekvent dramatik. Vilken tur att jag har sökt en kurs i just att skriva dramatik till hösten då. Det kommer passa mig perfekt. Jävlar vilka dramatiska pjäser jag ska skriva! Eller kanske inte. Vill bara avsluta med att det inte är så illa som det ser ut. Det är lättare än förra gången så att säga. Det kommer bli bra. Men just nu känner jag inte för att ta med det i beräkningen.
Nu man göra hur?
Ibland är hegrejiska det bästa språket när man inte vet vart man ska bli av. (Ignorera det där.)
Idag fick vi vår sista Sigge-uppgift någonsin. Det var att skriva en sexscen. Kul för mig. Nej, vänta, inte alls kul förresten. Men konstigt nog fick jag något skrivet och det blev typ ord, jag vet inte. Försökte också lära mig om politik, byta SIM-kort och återaktivera Ingmar i min telefon. Allt gick sådär. Paniken är ett faktum i Emma-livet. Panikar även över fredagens spelning, dig, att jag ska flytta härifrån snart, hur tid spenderas samt livet i stort. Kul liv jag har idag va? Ja jag vet att ni är jätteavundsjuka! Nej nu går jag och lägger mig och skiter i allt det här i några sov-timmar. Hoppas att jag inte drömmer om dörrar eller pepsi max inatt. Det har varit de senaste två nattsynerna nemligen. "Nattsyner" eh alltså va? Det är inte ett ord. Nu ska jag uppleva fler nattsyner.
If I can´t have you then I don´t want anyone
Livet är okay. Det går framåt. Imorse var jag helt insanely glad, precis som igårkväll. Det kan jag väl inte påstå att jag är nu. Frustrerad, skulle jag vilja kalla mig. Jag ville ju inte det här, ändå. Jag ville ju något annat. Vad jag vill är väl irelevant...men inte för mig, så eh nej.
Men jag är glad ändå. Kanske för att jag läser Christopher Moore igen och för att Abby Normal är den fucking bästa karaktären någonsin. Med henne kan man inte må dåligt. Och det gör jag inte heller. Är bara jävligt frustrerad som sagt. Men om vi ska prata om min dag så har vi gått igenom texterna till paris-boken. Jag kom på att mina inte är så dåliga, så jag ska faktiskt lägga upp dem här. Fast det gör jag nog när boken är tryckt, för det ser bäst ut. Hade också en sjuhelvetes bra musiklektion. Det behövdes efter förra veckan. Jag klarade loud-tonen från helvetet ett par gånger (varför måste jag alltid ge mig själv en ton från helvetet?), pianade like a pro (my standards don´t judge), fick beröm för min stämma i di mauer och vi var så samspelta att det var löjligt! Sen har jag wasteat min tid. Shocker.:( men ja, god natt. Rubriken är för övrigt överdramatisk och inte ett dugg sann, om ni fick för er det.
Livet annars i listform
(Blev rubriken med stora bokstäver? I så fall, meh.)
-Igår såg jag och mamma karnevalsshowen. Ja, det finns både spex, kabaré, revy och show. Lundakarnevalen borde chilla med livet känner jag. Men själva showen var helt okay.
-Vi hade inte tänkt äta någon middag...men sen facebookade jag med Johannes om pizza och det slutade med att vi också köpte sådan. Bästa beslutet på länge måste jag säga.
-Sen åkte jag hem igen och hade skola. Yaaaay.
-Snart flyttar jag hem och kaoset är ett faktum. Jag vill inte härifrån!
-Låtväljarvånda är mitt andranamn nowadays tydligen.
-Som inlägget nedan visar är jag väldigt glad och stora grejer händer. Snart kanske ännu större, fast om något helt annat. Vi får se.
-Hejdå och sånt.
Take a chance cause you might grow
Jag hade glömt. Jag hade glömt att det fanns vettiga, friska och framför allt genuint jävla trevliga människor i denna värld. Människor som respekterar en och bryr sig. Att inte alla är Royal douches som kastar allt någorlunda känslosamt ifrån sig. Och det läskiga är att jag inte hade en aning om att jag hade glömt det! Jag trodde bara att jag hade rätt, men alltså va? Vad hade jag för anledningar att tro det värsta? Bra grej, egentligen, för man bliiir så positivt överraskad! Egentligen borde jag vara ledsen, men jag har inte lust. Det kommer väl så småningom. Kanske. Antagligen. Men skit i det nu för nu är jag bara så jävla glaaaad! Ni kanske inte förstår men ni kanske ändå gör det. Det är ert problem som vanligt. Men alltså omg! Att jag vågade och att det inte gick käpprätt åt helvete utan bra. Eller alltså. Det är väl en definitionsfråga...fast nej det är det inte bestämmer jag nu för det gick jättebra! Chocken är fan total känner jag. Totaaaal. Men jag känner mig så jävla bra just nu! Som om jag kan göra vad som helst, eller ja nästan, men ni fattar! Nu har jag utropstecknat klart, tror jag, för någon måtta måste det vara. Eller?
Men sök, för bövelen!
Igår karnevalade jag hela dagen. Ändå bra grejer, känner jag. Först såg jag karnevalståget med Elin och Olle. Jag har saknat dem! Tåget blir ganska bra och roligt, måste jag säga, och vi komenterade allt i värmen. Sen skulle de äta, så vi gjorde detta, fast inte jag (och det borde jag ha gjort kom jag på sen). Mer umgåsande, ordvitsar och konstiga skratt. Jag älskar de här människorna. En annan människa jag älskar är Agnes, som anslöt sig till oss. Vi gick och tog en öl, fast inte jag för eeeeeewwww, för det hade Elin längtat mycket efter tydligen. Sen gick alla åt olika håll och jag joinade mina föräldrar som var på någon slags fest hos någon jag knappt vet vem det är. Det var dock trevligt och folk pratade om väldigt konstiga grejer. Typ någon som hette Anne-mo. Bästa namnet eller vad?
Jag tänkte först åka hem sen, men bestämde mig för att karnevala ännu mer med allrakärastesyster och Eda. Vi provade på lite tältnöjen, däribland "futuralfuneralen" där en i publiken fick planera sin egen begravning. Det blev tyvärr ingen av oss, men det var en bra show och vi var synska. Vi gissade nemligen att Tiffany persson skulle vara ett av alternativen till förrättare...och så var hon det. Sjukt ändå. De andra skulle äta (jag åt på den konstiga festen) och vi fann sittplatser, sjukt nog. Där satt vi och chillade och såg Linnea Henriksson. Hon var duktig, som hon är, och syster sjöng glatt med trots okunnskap om samtliga låtar. Jag tyckte att hon borde ta över konserten, men det blev inget av konstigt nog. Vi gick och tittade på Karls band en stund, innan vi bestämde oss för att nu var det tamigfan färdigkarnevalat. Bussen var dock dum, så vi gick och åt hamburgare istället. Keep in mind att jag då inte hade ätit på ett tag, så det är inte så konstigt som det låter. Underbar idé, var det. Sen var bussen inte dum längre, utan kom. På denna buss sa syster rubriken. Det var kanske roligare då, men ja. Jag pratade med Hannah till alldeles för sent, och nu är det visst söndag. Jag borde ta tag i mitt liv, men tänker istället äta kladdkaka. So there.
I´m going to the carneval
Nu är jag i Lund igen. Jag är visst där jämt. Det är väl helt okay, kanske, eventuellt. Först var jag dock i skolan och redovisade dikten nedan. Chocken över att den har skiljetecken var total. Vi ställde också poesin inför rätta, och försvarade den. It was tence. And hilarious.
Men ja det är ju karneval här. Vi såg kabarén och den var väldigt bra. Spexet var sämre. Det var faktiskt ganska dåligt. Nu äter jag popcorn. Popcorn är viktigt. och jag har glömt svara Agnes. We had it coming, säger jag till henne. Nu får det sluta, detta.
Döda poeter!
(Uppgift: Fri dikt utifrån filmen igår.)
Döda poeter!
Dina ord är som bestick mot en tallrik.
Inte det hemtrevliga ljudet.
Inte det som gör dig hungrig och varm.
Nej.
Jag menar gnisslandet.
Det man ryser av.
Precis så är dina ord.
Poesi är det starkaste vi har.
Musik, telefonsamtal och gatstenar.
Jag vill ställa mig på bänken och enmansapplådera!
Och ändå är det något
Något med dina ord
Som får mig att vilja döda poeter.
It´s a new art form showing people how little we care
Efter storm kommer likgiltighet. Tydligen. Tidernas backlash. Just nu känns det som om exakt ingenting är särskilt relevant. Jag menar...jag är nitton år. Det är helt sjukt lite! Exakt allt jag gör är ointressant för min egen framtid. Jag kan göra den bättre, ja, men alltså...meh. Doesn´t matter. Det är nog tillfälligt, men precis så känns det.
Idag har vi haft trevligt hursomhelst. Vi skulle utflykta, men det började regna, så vi tittade på dead poet´s society istället. Den var mycket bra och min klass är bättre. Döda muppars sällskap, om man så vill. Jag älskar dem. Eller ja. Jag skulle älska dem om jag just nu kände något alls. Kul att jag är dramatisk om min likgiltighet. Och med kul menar jag inte särskilt kul alls. God natt.
lite poesi gör allt bätre ändå
Utan titel
Regnet.
Ett förvirrat bröllop
En flicka i mammas famn
Dina vänner från psyket
Råttorna.
En manifestation
De var överallt…
Pengarna.
Noggrann samvetslöshet
Sol, vind, men inget vatten
Luciakronan.
Polisens svåraste fall
Vårt enda
Tystnaden.
Ordjakten
(Ja, titeln är lite av ett skämt som fick stå kvar...eh, ja.)
Det måste finnas ord
För allt
Hela tiden
Men det gör det inte…
Jag finns inte utan ord
Kan inte andas
Du finns ändå
Lär mig hur
Mina våldsama utspel
Min desperation
Mitt sönderfall
Förlåt…
Men det måste finnas ord
Mellan dig och oss
En berättelse
Sluta inte
Jag hör dig försvinna
Du ser dig inte om
Jag är dömd till poet
Men det finns inga ord
cause you´re a hard soul to save, with an ocean in the way, but I´ll get around it
Livet och jag är inte bästa vänner för närvarande. Igår var dock helt okay, egentligen. Jag och Johannes konstaterade att allt är boktitlar, och det har fortsatt idag, fast då mest för andra. Världen är alltså en boktitel. Typ. Vi hade världens sämsta musiklektion. Alla var dåliga. Eller okay. Johannes och Micke var väl inte så dåliga förresten. Men vi andra. Och idag har väl också funkat. Vi har Niklas (vilket ni snart ska få se bevis på) och poesiandet flyter väl på. Folk är omväxlande fina och jobbiga.
Men mest är det mig själv som stör mig. Jag orkar inte med mig. Jag är på mitt sämsta just nu. Sådär våldsam, överdriven, överanalyserande och beroende. töntigt, I say! Jag är emot konseptet. Det är så himla överskattat känenr jag. Det var mest det jag ville säga. Att det mesta är överskattat och mögpuckat. God natt.
Och vi kan gå i resten av våra liiiv
Igår, mina kära strangers, spelade jag på popkollos öppna scen. Och alltså. Alltså. Fyyy faaan vad bra det giiick! Jag spelade den jättenya låten "paris" (alltså den är så ny så jag har knappt hört den själv) och såklart valsen, för jag älskar valsen. Alla var jättepositiva och applådiga och bra! Och kan vi uppskatta att synten jag spelade på tillhörde grabben i the cardigans? Det kan vi, tycker jag. Alltså livet! Bra skit. Rubriken kommer från den nya låten, som jag tycker mycket om. Om man får säga så. Deeet får man. Eller nä. Men jag gör ändå det. Nu är jag i skolan och ska skriva dikt, men jag skriver dikt väldigt fort, så nu är jag här istället och blubblar. Länge sen jag sa blubblar känner jag. hej 2011! Eller? När var det? Jag har ingen koll känner jag. Kan det bli lunch snart elleeer? Jag är uttråkad och hela klassen skriver på annat håll. Andra håll är tråkiga! Jag vill umgås med dem, ju. För de är bäst av alla som finns i livet. Nu måste jag sluta yra om random stuff.
we had it coming, we had it coming, we only had ourselves to blame
Nu tänkte jag blogga lite mer, om min helg i Lund. Den har varit som helger i Lund ska vara. Det innebär att jag i lördags träffade Marie och Karl. Eller ja först var det ju dag kom jag på. Den sov jag bort, för att sen åka in till stan och äta något så fantastiskt som en vitlöksburgare med pappa. Varför äter jag inte det varje dag? Eh, obvious reasons på ett sätt. Men ja. Sen gjorde jag dtt jag sa innan. Marie lagade jättegod mat (hon har en tendens att göra det) och sen åkte vi för att se en folkmusik-konsert där Maries favoritperson Esbjörn Haselius var med. Han fiolade och folk var grymt duktiga. Jag borde ha mer med folkmusik att göra, känner jag. Vi tog oss hem till Marie igen och avnjöt den bästa och mysteriskaste kombon ever: rabarberpaj med vaniljsås, cola och moserande vin (som var jävligt gott, om man jämför med annat vin, och chocken är total). Vi sjöng som vanligt en del, bland annat Raymond & maria (det måste man ju göra) och lite random rader om får från mig och Karl. Varför inte liksom. Vi lyssnade på Comedy gold-musik och hade en allmänt bra tid. Karl åkte hem och jag och Marie pratade om serious business tills vi somnade.
Igår åkte jag hem och planen var att umgås med Agnes. Det dröjde dock tills kvällen innan detta faktiskt hände, och det efter en helt gudomlig middag. Tsatsike makes the World go round. Men ja. Vi tog en promenad och redde ut allt kaos vi befinner oss i. Det blev mycket "alltså, livet!" och konstiga ljud, och sjungande av rubriken när allt blev övermäktigt. Och gungande. Man måste gunga, som sagt. Idag försöker jag öva inför mitt spelande ikväll. Jag är inte nervös än, men det kommer. Borde skriva lite också eftersom jag borde vara i skolan egentligen. Men, jag viiiill inte.:(
Serri, we will always have parre
”Vi har väntat på dig”, sjunger Jenny Almsenius här. Har ni det? Jag hoppas det. För nu, mina favoritfanskap, ska ni få ett inlägg som heter duga. Och det handlar om Pariiiis!
I måndags gick jag upp 03:30. Det är fan inte rimligt någonstans, men vad gör man inte. Vi bussade till Göteborg och följetången ”jag och Alexzandra spårar ur” inleddes. På vägen diskuterades bland annat de porslinsskålar vi tydligen hade i packningen (det hade vi inte) och hur de skulle gå sönder när bagaget gled omkring. Men det gjorde de inte (kanske för att de inte fanns) och vi anlände till flygplatsen och sedermera till freaking Paris. Nu kan jag, så att alla har full koll, nämna vilka som var med. Det var hela författarklassen och det betyder alltså mig, Åsa, Alexzandra, Johannes, Maria, Hanna, Christer och Hanna (den andra Emma har slutat L). 9 fotografer var också med, men de tycker jag inte att vi ska prata om för de är antingen 1) dryga eller så 2) känner jag dem inte. Deras två lärare samt Sigge var också där, och Sigges flickvän. Och det ska vi prata jättemycket mer om sen, men åter till ordningen.
När vi kommit fram åt vi tapas, vilka serverades på en exemplarisk tallrik. Allt var uppdelat i olika skålar och man åt endast med gaffel. Jag var helt lyrisk och då var det inte ens överdrivet gott. Sen gick vi till en fotoutställning, som vi tyckte var brutalt tråkig. Istället satt vi utanför på marken och jag hade någon slags eufori-känsla hela kvällen. Vi gick till notre dame (alltså min franska över lag don´t mind it) och jag fick fantastisk syntolkning, vilket var ett genomgående tema för hela resan. Sedan åkte vi till vårt hostel, som hette ”oops” (sant!) och sov för vi var för trötta för livet. Dagens enda citat, som endast jag skrattade åt:
Vi har precis pratat om folk som inte kan uttala ord klokt när Johannes säger ”capo” med engelskt uttal.
Jag: Och här sitter du och kriticerar folk för att de säger fel, när du inte ens kan säga fucking capo!
Johannes: Ja och här sitter du och klagar på att jag blandar engelska och svenska, när det är det enda du gör om dagarna!
Jag: …point.
(Jag svarade på engelska helt utan ironi. Tror jag.)
I tisdags började våra ”uppdrag”. Vi skulle skriva och fota om olika distrikt. Denna dag var det montmartre och jag gjorde det med Åsa och två sånadära fotografer. En av dessa joinade i bitterhet mot hela mänskligheten och det var på det hela taget en trevlig förmiddag. På eftermiddagen träffade vi två kända fotografer och de visade oss olika bilder och pratade om sina projekt. Det var extremt inspirerande, åtminstone den ena fotografen, men den andra var skåning så jag klagar inte. (ja vi träffade svenskar i Paris don´t judge) Sedan gick författarna och chillade på vårt håll. Vi uteserverade oss en hel del och jag gjorde något så insane som att dricka vin. Det var först ett misstag. De hade köpt en flaska och kyparen hälde upp till alla, då inklusive mig. Så jag tänkte att vad fan, jag kan ju lika gärna dricka det. Det var ganska äckligt, men nu har jag gjort det och senare i veckan gjorde jag om det. Vi åt middag på en italiensk restaurang. Pizza, jag klagar inte. Hela kvällen spenderade vi med en underbar författarstämning och vi slutade på en bar precis bredvid vårt hotell, med en underbar servitör vid namn Boris som rekomenderade drinkar till mig (vilket har varit samtligas jobb under resan) och var söt. Där skålade vi med olika teman och det första var folk vi inte gillade. Bästa klassen: ja. Åsa ropade också ”skål för ekorrar!” vid något tillfälle. Bästa. Kvällen avslutades väldigt dramatiskt med att jag brända upp mitt hår. Eller ja. Jag lutade mig bakåt och håret träffade ljusen bakom mig. Folk skrek att mitt hår brann och hamnade i chock (på riktigt den här gången) och bara: Jaha. Sen förstod jag det och flippade ur lite, för alltså jag älskar ju mitt hår. Men Åsa kammade ut det och lugnade mig, och det syns faktiskt inte alls. Det är bara något uppklippt där bak, men who really cares. Det gav i alla fall upphov till en hel kaskad av skämt och kommentarer under hela resan. This girl is on fire, säger jag bara! Citat från denna dag:
Alexzandra: Kan man vara låghalt i högklackat?
Alexzandra: Rom byggdes inte på en dag. Imperiet ska segla!
”Vem har inte betalat?” /Åsa som inte har betalat
”Nu delar vi på resten!” sa Maria och hälde vin i Johannes öl. (det var gott, sa han. Jag är skeptisk.)
Johannes: Nu ska jag syntolka, Emma Rävås, att det har blivit mörkt!
Jag: Var det inte det innan?
Johannes: näe.
I onsdags var det dags för nytt uppdrag och jag gick längs floden och grejer med Christer. Ändå ganska trevligt. När vi hade uppdragat gick vi och åt lunch på något spanskt ställe (mycket spanskt i Paris, varför är en gåta känner jag) där jag åt äcklig mat. Sen började det regna, så istället för att gå den hemingway-promenad vi tänkt gick vi till shakespeare & company (en mycket känd bokhandel) och lyssnade på ett föredrag om Henry Miller. Han är tydligen extremt känd, men det visste jag inget om. Jag är så allmänbildad. Sen blev allt jävligt coolt (det är en trend för resan känner jag), för vi följde med till en fransk lägenhet och minglade med litteraturfolk. Jag pratade en lång stund med en amerikan vid namn Shelley och stämningen var mycket bra.
Sen sjönk den. I alla fall för mig. Av anledningar jag inte kan gå in på, och som jag inte ens är helt säker på själv, började jag må extremt dåligt. Det slutade med att jag stod och panikgrät i tunnelbanan. Åsa var fantastisk och lugnade mig, och när vi kommit fram till eiffeltornet (där vi skulle picknicka) gick hon och jag på en gråt-walk. Där fick jag prata ut om alla mina töntiga känslor och lyssna på en koltrast tills jag mådde bra och kunde gå tillbaka. Jag anslöt mig då till park-chillandet och spenderade några timmar med att skvallra om Gud vet allt samt prata olika språk med Johannes. Typ tyska. Töntigt språk. Vi gick omkring i några timmar på jakt efter triumfbågen (undrar om vi hittade den?) och vissa var ganska så överförfriskade. De var söta, dock. Under denna vandring konstaterade jag och Alexzandra att vi tillsammans är Gandalf; hon håller koll på alla (han gör tydligen det i the hobbit) och jag har en stav (Bernard). Så hon är gand och jag är alf. Vi har kallat varandra för det en del och skrattat lite för mycket. Ingen förstår. Vi hamnade också mitt i ett enormt gäng fotbollshuliganer med eldkastare, tutande bilar, poliser och allt. Vi kom till slut hem och jag fick lära mig att jag hade fina händer. Jag är ganska okay med den komplimangen. Nåja, dagens citat (några med betoning på alkohol, några väldigt interna):
-Det är ju vaaalborg idag!
-nej.
-Joho, du brann ju igår!
-Men skit i Christer, det här är akuuut!
-*går in på en bokhandel* Emma, det är många böcker här.
-Vi hade 6 prov. Jag fick ig på 4 och g på 3.
I torsdags vaknade jag med vad jag tänker drista mig till att kalla ångest. Illamående, krypningar i hela kroppen och en bestämd känsla av att jag inte kan vara i Paris, men inte helelr inte kan vara i Paris; att jag inte kan gå upp, men inte ligga kvar. Till slut bestämde jag mig ändå, i brist på val, för att vara i Paris och gå upp. Sakta blev jag människa igen, tack vare Johannes och Christer. Mest den förstnämnda, som sa saker som ”du behöver inte skärpa dig, för du har självinsikt nog att inse att du borde skärpa dig och då är du ändå rätt skärpt” och ”man behöver inte alltid finnas.” Ändå bra grejer. Vi uppdragade för sista gången och nu var det jag och Hanna som drev omkring. Uppdragandet var som alltid ganska oproduktivt. Sen åt vi lunch på ett litet caffé där ingen förstod vad vi sa, men där maten var oförskämt god (jag var väldigt hungrig också men ja) och sen gick vi till hemingways stammisbar. Där drack jag varm choklad och pratade med Sigges flickvän…som alltså är Anna-Lena Berjelin (oklart hur stavas) fd Brundin, A.K.A greveholm-Astrid! Fööörstååår niii deeet elleeer? Alltså, så jävla coolt. Hursomhelst gick vi därifrån och ja, Johannes, Alexzandra och Hanna gick till Boris-baren en sväng. Mycket bra ställe.
Sen åt vi med lärarna och fotograferna, för att sen inta en open mic bar. Detta vill jag stanna upp vid jävligt länge om ni ursäktar. Johannes gick rakt in och började spela, och alla bara omg han är så braaaa (men vad, han är ju det). När han var klar chockade jag mig själv och ropade ”hey, I wanna do one too! Help me out!”. Så det gjorde han, och vi spelade no light, no light. Och jävlar i helvete vad bra det gick! Vi var så jävla bäst och samtliga var i chock! Jag var ganska hög på detta ett tag, kan jag säga. Efter ett tag bestämde sig Anna för att också sjunga, men då akapella. Jag stämmade like a pro för att jag kände för det och det blev något slags first aid kit-moment som hände. Bra grejer! Sen…sen…blev jag bjuden på en drink av Astrid! Aaaaallltsåååå på riktigt! Så jävla starstruck så ni anar inte. Fylld av självförtroende gick jag fram till den fransman som just då spelade och undrade om han ville spela något med mig. ”Something modern”, sa jag, och han föreslog rolling in the deep. Ja varför inte, tänkte jag och körde på. Så där stod jag och sjöng adele, och hittade på text dessutom. Vi fortsatte också med titanium, som också gick bra med tanke på att jag inte alls kunde texten. Great stuff!
Efter detta var det bara de ovan nämnda fyra (förvirrande sagt men jag menar ganska mycket ovan ändå) som var kvar, och vi gick runt en del. Jag fick Johannes att gå med på att ledsaga mig (en onykter ekorre är en medgörlig ekorre tydligen), vilket resulterade i att jag gick in i en stolpe…men det är okay, för jag har väntat på att gå in i de där stolparna hela resan. Just det, jag har glömt prata om trapporna! Hela jävla stan är byggd på trappor och som jag och Alexzandra har drivit med det där och varit sarkastiska. ”Tänk, nu kommer det en trappa? Sjuuukt va?” och liknande tillrop. I alla fall. Vi försökte åka tunnelbana, men åkte åt fel håll och fick gå tillbaka. Vi fann en bar som hade öppet och satt där en timme. Trashtalkade allt och alla väldigt högt. Blev bjudna på något väldigt starkt (som jag iiinte drack av men det förstår ni nog) av en fransman som kunde du gamla du fria (what). Sen gick vi hemåt, men hamnade på en parkbänk och där blev vi sittande tills halv fem och sjöng Håkan Hällström, pratade om allt möjligt, rökte en del (förutom jag då) och skrattade väldigt mycket. Det konstiga i rubriken kommer därifrån. Hanna säger ”serri” och ”parre” helt oironiskt. Det gör inte jag, kan jag säga. Underbar kväll och natt, hursomhelst.
I fredags var ett svart hål. Jag var en spillra av mitt forna jag och vacklade mest runt. Vi reste like crazy hela dagen. Och nu måste vi prata om Ryan air hallå! De gav mig en freaking säkerhetsdemonstration! Alltså visade mig mask och flytväst och hela köret! Detta har på riktigt aldrig hänt mig, någonsin. Chock! Men ja vi kom till Göteborg, bussade till Nässjö (jag skrattade exakt hela resan) och sen tågade jag till Lund. Jag var så trött så jag knappt fanns. Men man behöver ju inte alltid finnas, så det är okay. Nu slutar jag skriva detta sjuhelvetes långa inlägg och hoppas att jag inte glömt att för mycket.
Cause I need a man!
Hej ni!
Okay, en sån rubrik fordrar en förklaring. Nej, min desperation har inte nått oanade nivåer. Faktiskt! Det är Diktatorns fel. Det är raden i grease som åsyftas och han har sjungit detta i det närmaste non stop från igårkväll tills vi skiljdes åt. Bara den raden, mind you, och överallt. It´s been hilarious.
Jag var alltså i Växjö på styrelsemöte med sydgänget. Det gick så smidigt att jag knappt vet var jag ska bli av. Mötet, som brukar ta två heldagar, tog tre och en halv timme...med raster. Sjukt, I tell you. Och jag fick igenom ett förslag jag tänkt på i ett helt år! Jag är så otroligt excited för det här så ni anar på riktigt inte. I övrigt hände inget speciellt under hela mötet, tror jag, och sen bowlade vi. Då utkämpade jag och Diktatorn den stora diktatorkampen, och vinnare blev naturligtvis vice diktator Emma! Visst, sammanlagt vann jag bara med 1 poäng, men då ska det tilläggas att han hade ett kast mer än jag. Det var också då han började sjunga, och vi diskuterade det där med vilken man han needade väldigt mycket.
Sen kom vi hem, men gav oss omedelbart ut på en promenad. Jag och diktatorn gick runt i Växjö, pratade om allt möjligt (till exempel fiskar) och gungade. Man måste gunga tycker jag. Det är viktigt. Vi kom hem, drack fanta citron ("ett steg närmare döden" don´t ask) och sov. Idag gjorde vi i stort sett ingenting. Pratade, sjöng och fika-frossade. Åkte hem. Men! Nu ska jag berätta om alla original vi har mött under resan.
-En pojke som var väldigt lik Jakob. Detta uppskattar endast vi, och Annoushka.
-Busschauffören som kallade någon för en "jävla åsna" for no aparent reason.
-En kvinna som på samma buss utbrast "alltså, fan, jag är gay." jaha, då vet vi...
-Den fantastiska tågkonduktören som inledde med att säga "god eftermiddag" tre gånger. Han gjorde sen exakt samma sak, fast på engelska, så det var inget misstag ens.
Det var inte så kul för er kanske. Men nu måste jag gå iväg igen, för jag ska ju tamigfan till Paris imorgon! Wiiii!
Vem är den olyckliga?
Hej på er kära strangers!
Jag är nu hemma och mellanlandar efter Stockholmsresan. Denna ska ni få höra om n to the u! Det blir kul för er. Och vi börjar med rubriken. Den är, typ, sagd av Onna. Jag kan inte riktigt förklara varför det var så roligt, men det var och är det. Så nu vet ni det. Jag kom upp i onsdags förmiddags, efter en smärre cola-kaskad på tåget. Jag är väldigt smidig, jag. Jag träffade hursomhelst Onna och hennes mamma, och vi åkte till sickla. Ann lockade mitt hår (det blev sjukt fint, kan jag upplysa om) och Sandra dök upp för att också bli fixad, för vi skulle ju på kryssning!
Det här var min första kryssning och jag visste inte så mycket om vad man skulle uppleva. Men det gick ändå bra! Här får ni all kryssningsbloggning i listform:
-Vi var alltså fyra blinningar (jag, Onna, Sandra och Rakel) på båten. Vi gick i tåg typ överallt och alla var helt i chock över oss.
-Vi åt buffé och Ronnie fick springa fram och tillbaka helt extremt för att hjälpa oss. Han var mycket bra hela resan och försökte hålla koll på oss.
-Sen bytte vi om och diskuterade en massa spännande grejer i hytten. Fun times.
-Vi fann en outlet och jag och Onna kollade på kläder med djup entusiasm.
-Rakel stövlade in på ett ställe och frågade "är det en bar här?" hon var helt nykter, mind you. Sjukt nog var det faktiskt en bar, och en vinbar till på köpet. Där delade jag och Rakel på en san francisco (svingod kan jag meddela).
-Sandra köpte en sex on the beach till mig. Hon hade lovat mig det, oklart varför. Den var också helt okay fast inte lika god.
-Sandra blev bjuden på knark av en afrikan. Fast hon ville inte ha. Tur det, känner jag.
-En kvinna på 50 + hade en lång utläggning om hur sexiga och sensuella vi var med våra käppar. Jag vet inte riktigt vad hon höll på med...
-En man la sig i samtalet och var väldigt creepy. Jag och Onna flydde.
-Rakel söp bort en jordgubbe och var fullkomligt hilarious hela kvällen.
-"Var är Vlina?" kommer för alltid att kommas ihåg.
-Vi dansade en del också och det var awesome. Har dock ingen aning om vilka jag dansade med, men vet att det var några i Onnas gäng.
-Sen köpte vi "en random fruktdrink". Livin on the edge. Typ.
-En skånsk grabb var helt överlycklig över vilket ös det var på oss. Söta.
-Dagen efter levde vi knappt, men lite taxfree-shopping blev det.
-Och en delikat, om än dyr, frukost.
-När vi kom hem fick vi vitlökskyckling (helt underbart) och sen somnade vi vid nio. Party-födelsedag för Onna, ja.
Idag vaknade vi efter tolv timmars sömn och onnas mamma kom på den brilianta idén pannkaksfrukost. Jag var väldigt lycklig och proppade in pannkakor, sylt och grädde för glatta livet. Jag drack till och med mjölk, sjukt nog. Resten av dagen gick åt till att tvätta för Onnas del och chilla och sms med Johannes för min del. Produktivt värre. Vi åt ännu mer mat (jag älskar sicklamat) och sen tog jag tåget hem, där jag är nu. Imorgon lämnar jag staden igen, för Växjö. Så kan det va. Känner att jag borde sova snart, så jag avslutar här. Ses igen på söndag!
