hopelosthead

Livet är okay. Det går framåt. Imorse var jag helt insanely glad, precis som igårkväll. Det kan jag väl inte påstå att jag är nu. Frustrerad, skulle jag vilja kalla mig. Jag ville ju inte det här, ändå. Jag ville ju något annat. Vad jag vill är väl irelevant...men inte för mig, så eh nej.

 

Men jag är glad ändå. Kanske för att jag läser Christopher Moore igen och för att Abby Normal är den fucking bästa karaktären någonsin. Med henne kan man inte må dåligt. Och det gör jag inte heller. Är bara jävligt frustrerad som sagt. Men om vi ska prata om min dag så har vi gått igenom texterna till paris-boken. Jag kom på att mina inte är så dåliga, så jag ska faktiskt lägga upp dem här. Fast det gör jag nog när boken är tryckt, för det ser bäst ut. Hade också en sjuhelvetes bra musiklektion. Det behövdes efter förra veckan. Jag klarade loud-tonen från helvetet ett par gånger (varför måste jag alltid ge mig själv en ton från helvetet?), pianade like a pro (my standards don´t judge), fick beröm för min stämma i di mauer och vi var så samspelta att det var löjligt! Sen har jag wasteat min tid. Shocker.:( men ja, god natt. Rubriken är för övrigt överdramatisk och inte ett dugg sann, om ni fick för er det.